En dag i juli bankade det på dörren till vår stuga. Jag öppnade dörren och mitt hjärta slog en volt! Utanför dörren stod ett par av Nicklas bästa och äldsta kompisar! Så underbart att se dom här, så modigt av dom att komma hit.
Vi satte oss på altanen och pratade en stund. Där på altanen hade dom suttit många gånger tidigare med Nicklas och oss, bl.a. ätit pannkakor som Nicklas pappa ofta bjudit på till frukost.
De berättade att dom hade tältat i Borgholm, och när dom ändå var så nära så ville dom hälsa på, titta runt på vår tomt och minnas.....
Efteråt, när de hade åkt, kom tårar av tacksamhet. Ronnie och jag var så tacksamma och glada för detta korta besök, samtidigt kände vi sorg för att vår Nicklas inte fick vara med dom. Men vi är tacksamma att han är med dom i deras tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar