Men annars har jag medvetet lyckats styra bort tankarna och är tacksam att jag för det mesta kan göra detta för att fungera i min tillvaro.
Och veckorna här på Öland har varit behagliga. Vi har hunnit träffa många goda vänner, din faster och Roger. Din kära bror var här nästan en vecka. Han ville att vi skulle göra en utflykt och leta efter en speciell strand som ni kallade för "fosilstranden". Där tältade ni med er far en gång för länge sedan.
Vi åkte till södra Öland och körde ner till östra sidan på många körvägar. På bilden nedan letar Filip efter fosil.
Tyvärr hittade vi inte denna strand, men Filip vill att vi gör nytt försök nästa år.
Tidigt denna morgon skjutsade jag din pappa till bussen i Köpingsvik, därmed har han påbörjat sin resa tillbaka till Kina.
Nu är jag själv i stugan. Nu kan jag tillåta min sorg, jag tänker på dig och gråter, ute regnar det stora droppar, känns som att himmelen gråter med mig.
Konstigt liv jag lever? Jag vill inte plåga min omgivning med min sorg, utan väljer ensamma dagar medvetet vigda för sorg.
Människor som inte förstår (även släkt) tycker att man ska släppa taget? gå vidare? Det är enkelt att säga.
Min sorg efter dig Nicklas kommer att finnas så länge jag lever, så är det bara. Behovet av ensamma dagar likaså.
Jag hamnade här av en slump, har precis läst allt du skrivit om er älskade Nicklas sista tid. Tårarna rinner för fullt, så fruktansvärt att behöva mista sitt barn. Ni verkar vara en så fin familj som gjorde allt för att göra Nicklas sista tid i livet värdefull. Vilken familj han hade och så mycket kärlek. Vill bara säga att jag är så ledsen för er skull och tack för att du delade med dig. Mina två pojkar ligger och sover i rummen bredvid och jag måste gå in och pussa dem god natt. Vill skicka en kram även om vi inte känner varandra. / Caroline W
SvaraRaderaTack Caroline för din omtänksamma kommentar, jag skriver ju öppet och hoppas att alla som läser får ngt. ut utav detta.
SvaraRaderaOch för var gång ngn läser Nicklas sista tid så känns det som att min Nicklas då lever lite till.........det är viktigt för mig, men jag vet inte riktigt varför
Jag har läst om din son Nicklas och blivit otroligt gripen och mycket rörd.Jag kände mig väldigt nära dig och din familj när jag läste dina berättelser.Jag har 2st underbara pojkar och känner igen mig mycket i det du berättar om Nicklas,tonåren är en spännande tid då man får uppleva sina barn i deras perspektiv.Tack för att du delar med dig av ditt liv,din sorg....Tänker på Nicklas ,dig och din familj massor med kärlek vill jag sända dig,kramar!
SvaraRaderaVille bara skriva att här är det en till, helt okänd människa, som läst om din son Nicklas och er familj, och också blivit rörd på många plan. <3 själv är jag ung och har små barn, en är bara bebis, men rädslan att något skall hända ens barn är den största och tyngsta rädslan som existerar. Att ni klarat er igenom detta och samtidigt givit eran son ett sådant fantastiskt stöd är beundransvärt. Är övertygad om att Nicklas kände sig älskad genom livets alla skeden. Kram till er!
SvaraRaderaTack Mina för din kommentar. Som mor är man rädd att ngt ska hända ens barn, det vet jag av erfarenhet. men vad hjälpte det! Jag önskar jag fokuserade mindre på rädsla och mera på kärlek
SvaraRadera