Befinner mig själv i stugan, tillåter mig själv att tänka på dig Nicklas. För att kunna fungera i min vardag måste jag styra/välja när jag ska tänka på dig. Det låter kanske vansingt för er som läser detta, men så är det för mig just nu. Men nu när jag är själv så tänker jag på dig och minns............tårar rinner sakta på min kind. Du är så saknad Nicklas, det gör så ont att veta att du är död. Efter din bortgång var jag noga med att vi skulle prata om dig och minnas, men med tiden har det blivit allt tystare. Jag orkar inte heller prata, det smärtar mig och min omgivning. Och jag förstår nu att du blir inte bortglömd för att vi inte pratar om dig, utan tystnaden är pga att det gör så ont. Står i dit rum och tittar på dina saker, tänder ett ljus och ställer den på din byrå som vi brukar göra när vi är i stugan. På kroken vid ytterdörren hänger din jacka så som du hängt den sist. Det känns bra att den hänger kvar.
Usch..saknaden efter våra barn är tuff nu. Man tänker dagligen och saknaden är så stark. Evelinas jacka hänger också i hallen och kitty keppsen och dom rosa gympa skorna. Det är vi som hängde dom där när vi kom hem utan Evelina natten den 9 maj. Som du säger det känns fint att det hänger där, för dom är med oss här hemma varje sekund. Ta hand om er tänker på er. Kram
SvaraRaderaJag googlade på feber och halkade då in på den här bloggen. Läste ditt inlägg om när ni fick reda på cancern och den tuffa tid som sedan väntade. Tårarna rann! Nicklas var en sann kämpe så fin och så modig. Vilken livsglädje han hade! Så stolt du kan vara över en sån son! Förstår att saknaden är enorm :,(
SvaraRaderaJag hamnade av en slump p den här bloggen för länge sedan. Har under över ett år följt din updatering om Niklas sista år. Väntar på sista biten som jag förstår måste vara svår att skriva. Jag lider så med er!
SvaraRaderaJa Cecilia den sista biten är så svår, så svår.Trots all smärtlindring var det otroligt plågsamt för vår Nicklas och för oss som inget kunde göra...........
SvaraRaderaMen jag ska skriva klart vet inte när,och glömmer gör jag aldrig för minnen är inskurna i mitt hjärta.
Jag "halkade" också in av en slump på bloggen. Känns som jag vill skriva så mkt, men att inga ord blir "rätt". Jag känner er inte men du och din familj har berört mig djupt. Vilken fin kämpe han var er son. Ni finns i mina tankar. Varmaste kramen P.
SvaraRaderaJag har nu läst fortsättningen på Nicklas sista år. Du skriver så fantastiskt bra. Det berör djupt i mitt hjärta och jag kämpar med tårarna. Nicklas var speciell tycker jag. Jag kände honom inte men du beskriver i bloggen hur han var och jag ser en otrolig person mycket äldre i sinnet än i kroppen. Nicklas kanske är en gammal själ. Någon som levt länge och många liv innan. Er son har berört mig mest av alla personer i bloggar jag läst och jag kommer aldrig glömma hans kamp!
SvaraRaderaAng det psykologen sa hade hon helt rätt. Nicklas fick somna in lugnt och stilla. Han väntade nog tills du skulle somna. Han ville nog inte att du skulle få panik. Övergången hade nog varit jobbigare då kanske. Han var en stark kille som var omgiven av kärlek. Han visste hur mycket ni älskade honom. Hela bloggen andas kärlek. Nicklas vakar över er det är jag säker på. Fina Nicklas denne kämpe!
Jag tycker du ska skriva en bok om det du skrivit i bloggen. Skriva om ert liv innan cancern och sedan i bokform skriva om hans sista tid. Nicklas kommer beröra och hjälpa andra svårt sjuka med sin kämparglöd och livsgnista!
Jag tycker oxå att du ska skriva en bok.
SvaraRadera