Sjukvården har hörsammat oss!

Som jag skrivit tidigare så har hösten 2008 varit en svår och smärtsam tid för vår Nicklas. Men problemen började redan i maj 2008. Nicklas spelade och tävlade mycket squash den våren. Han var inte nöjd med sin prestation på de sista squash tävlingarna, och påpekade, att det berodde på att han hade ont i sitt knä. Både Nicklas pappa och jag trodde då att han kanske började tröttna på squash spelandet. Att han hittade på det onda i sitt knä, specielt därför att direkt efter tävlingarna så försvann värken. Så svårt att tänka på detta nu, förlåt oss Nicklas att vi misstrodde dig............

Även under sommaren 2008 var det bekymmer med knät, småvärkte och stelt vissa dagar, för att sedan bli bra igen. Jag kommer i håg våra diskussioner kring hans knä, vad som kunde vara orsaken, hade han vridit sig fel när han spelat sqash? Eller var det växtvärk? Den sommaren växte Nicklas och blev längst i familjen, vilket han njöt mycket av, speciellt då han kunde reta sin storebror med detta.

Smärtan i knät blev intensivare i Augusti, vi kontaktade vårdcentralen och fick tid den 9 september. Sedan blev det många besök i vården, han fick starka tabletter, blodprover togs, slätröntgen och även en titthålsoperation under narkos. Han blev skickad till sjukgymnast. Kort sagt en mycket plågsam resa för vår Nicklas. Ständig smärta, feber och vakna nätter. Vi var maktlösa och förtvivlade, vi sökte hjälp från en oengagerad och stressad sjukvård. När han väl blev tagen på alvar var det för sent, cancern hade spridit sig för mycket.

Efter Nickas död, tog vi kontakt med sjukvården för att reda ut alla frågetecken. Önskemålet var att inget annat barn skulle få lida så som du gjort Nicklas.

Många brev skrevs, och vi medverkade vid flera möten. Till slut var sjukvården villig att göra förbättringar.

Nyligen satt jag i ett möte på mitt arbete (jag arbetar själv i landstinget) där det presenterades mål för primärvården i en PowerPoint. Ett av målen var kopplat till de förbättringar vi önskade av sjukvården. Att se detta oförberedd som jag var väckte så klart starka känslor. Vår Nicklas får vi aldrig tillbaka, men ändå blev jag hoppfull. Det går att påverka och göra förbättringar, jag är så tacksam.