Varning för känsliga läsare - 2009 ett år av sorg

Nicklas cellgiftsbehandlingar startade 10/12 2008. Han skulle följa behandlingsprogram för Osteosarkom som var hans diagnos. Första delen i programmet var 10 veckor långt. Olika cellgifts behandlingar varvades med några veckor med uppehåll/vila. Efter dessa 10 veckor var meningen att Nicklas skulle opereras. För att Nicklas skulle ha en chans att klara sig var han tvungen att operera bort hela sitt vänstra ben. Detta var ett frunktansvärt besked, Nicklas blev galen och skrek åt läkare att han vägrade. När han sedan lugnat sig och fått fundera någon dag bestämde han att så fick det bli, bara han fick leva.
Cellgiftsbehandlingarna gjorde att Nicklas feber släppte och han började må lite bättre, inte bra men lite bättre. Nicklas och vi började hoppas på det bästa. Men varje vecka kom läkare med dåliga nyheter, läkarna hittade nya tumörer i Nicklas kropp. När det sedan var dags för operation, meddelade läkarna att det ej gick, att Nicklas ej skulle klara ett sådant omfattande ingrepp. Nicklas ville inte höra mera utan körde ut läkarna ur sitt sjukhusrum. Under hela sin sjukdomstid, litade/pratade han enbart med några få personer i vården, mest litade han på barnpsykologen i Lund. Vår familj skulle inte klarat sig utan henne.
Läkarna bestämmde att fortsätta med cellgiftsbehandlingar enligt behandlingsprogramet, Nicklas hade ju blivit lite bättre och det kunde ju ske mirakel. Nicklas själv bestämde sig för att han skulle bli frisk, han skulle kämpa, han skulle besegra cancer, han skulle vara positiv. Han ville att vi alla skulle vara positiva, glada och som vanligt. Så fort det var möjligt ville han hälsa på sin släkt, anntingen till kusinerna i Huskvarna, eller till faster i Mölndal. (Se bild ovan, aktivitet i fasters kök.)
Förutom Huskvarna och Mölndal var vi mycket på Öland hos Nicklas farmor och farfar. På bilden ovan firar vi farmors och farfars 60-åriga Bröloppsdag året är 2007. Nicklas sitter bredvid farmor som sitter bredvid farfar.
Nicklas farfar var en kraftfull man, med undantag av lite värk i en axel var han frisk och kry. I början av 2009 var han lite blek och dämpad. Då allt fokus var på Nicklas trodde vi att han var tagen av situationen som vi andra. Och det var han säkert också, men det visade sig att han även var sjuk. I början av juni blev han inlagd på lasarettet i Kalmar den 10 juli dog han!!! Alla var chockade det var ju han som var den starke. Vad skulle hända nu? Det var ju farfar som tog hand om en åldrad farmor som inte kunde klara sig själv.
Som situationen var fick Nicklas faster ta hand om det mesta så att det blev så bra som möjligt för farmor. Farmor var tvungen att flytta till äldreboende i Borgholm före vintern, deras stora hus skulle ut till försäljning då ingen i släkten hade möjlighet att sköta detta. Nicklas var förtvivlad, dels att farfar nu var borta, men även att deras hus skulle säljas, och vem skulle ta hand om katterna Missan och Tussi???
På senhösten flyttade farmor till sin fina lägenhet i Borgholm, hon tog med sig Tussi. Missan ville Nicklas ha hos sig i stugan. På bilden ligger hon och sover i hans säng.
Farmors o farfars hus såldes med förbehåll om tillträde först i januari 2010. Nicklas önskan var att vi skulle fira julen som vi brukat i farmors och farfars hus med hela släkten.
I november började Nicklas oroa sig för Missan. Han förstod att farmor inte skulle klara två katter. Han visste att Missan trivdes bäst i stugan och i farmors och farfars hus. Han önskade att det skulle bli så bra för Missan som möjligt.

Älskade Nicklas du behöver inte vara orolig. Det har löst sig till det bästa för Missan. Den mysiga unga familjen som köpt farmors och farfars hus blev så förtjusta i Missan så nu är hon deras katt. Och vet du, hon trivs så bra där. I bland kommer hon till vår stuga och hälsar på. Jag tror att hon letar efter dig då hon gärna går in i ditt rum. När hon varit en stund hos oss och gosat vill hon ut, sen går hon med svansen rakt upp och stolta steg tillbaka till farmors och farfars hus.