Din pappa plockade in vår första solros till dig Nicklas. Den strålar i kapp med dit härliga leende på denna bild från din barndom. Du var ju en solstråle i våra liv. Nu är du borta, det gick så fort. Du var så levande in i det sista, när du väl lämnade oss var vi inte beredda, trots att du var så sjuk. 
I dag flög denna vackra sparvhök rakt in i vårt fönster med ett brak, glasskärvor överallt. Han dog ögonblickligen. Länge stod jag och tittade på den döda fågeln. Han kanske var avsvimmad? Efter flera timmar förstod jag att han var borta från vår värld. Detta blev ett tecken för mig att börja skriva igen, men inte det jag tänkt.Nu under sommaren här på Öland har jag planerat att skriva ner minnen från Nicklas liv under sidan "Vår Rune". Vi har ju så många glada minnen tillsammans. Men det går inte, jag har försökt. En gång gav dessa minnen stor glädje, nu blir jag sorgsen, mitt hjärta gråter. Jag kan inte skriva om de glada minnen nu. Men Nicklas sjukdomstid, när jag tänker på detta, så mycket starka känslor strömmar runt i min kropp, jag tror jag måste skriva detta.
Jag öppnar ny sida: "Nicklas sjukdomstid".
De smärtar nog för att de är minnen som aldrig kan bli mer än minnen, tex badhusbus, de förblir bara minnen, men man kan aldrig igen få uppleva dem. För mig är det de som smärtar i sorgen efter Lova.
SvaraRadera