Hela sommaren har jag balanserat på kanten av ett stup. Jag känner att jag måste göra något för att inte sorgen ska få grepp om mig igen, i alla fal inte så som jag haft det i vintras. Själva tanken på välgörenhet får mig att må bättre. Har försökt jobba vidare med kontakter av företag jag besökt under min vandring, men med dåligt resultat. Många har semester, andra jobbar för fullt, har inte tid. En del har sagt att de redan ger bidrag till Barncancerfonden, detta glädjer mig. Jag får ringa till företagare i slutet på augusti.Vad kan jag mer göra? Kanske en byloppis? Iden ger mig kraft. Men många har redan börjat lämna Öland. Dålig tajming av denna ide. Men kanske till skördefesten???
Dras till din blogg hela tiden och tårarna rinner,hade bestämt att inte söka en massa bloggar när min son fick cancer förra året.
SvaraRaderaMen din blogg berör mig så oerhört och du är så fantastiskt duktig som orkar ta i detta med insamlingar och din vandring i din sorg.
Min son var 17 år när han fick cancer i sitt ben,nått mellan ewingsarkom och osteosarkom(har inte fått nån riktig prognos)
Han har en protes inopererad från höft till knä,och jag känner oro varje dag.Men när jag läser din blogg så får jag mig en riktig tankeställare,att ta vara på varje sekund med mina nära och kära.
Även jag mår bättre av välgörenhet och försöker göra så gott det går,och en loppis är aldrig fel.
Ha de så gott och lycka till med insamligen
Att kämpa för de cancersjuka barnen känns så bra för både själ och hjärta. Min tillvaro berikas av det och jag hoppas att jag kan bidra till att något barn får glädje av det.
SvaraRaderaSka även passa på att hälsa från Frank, Svana och Brynjar som kom förbi och hälsade på oss i måndags.
All kraft till Dig/Er! Lycka till med insamlingen. Tillsammans blir vi starkare.
Kram
Annette