Fortsättning Bemötande/Sorg............

Omgivningens stöd är viktigt!

Samtidigt förstår jag att det inte är lätt för omgivningen. Många har sagt att de inte vet vad de ska säga. Jag har vänner som ser skräckslagna ut när jag börjar gråta. Givetvis försöker man skärpa sig trots den svåra smärtan av sorg i kroppen. Men är det då så farligt att man gråter? Det finns människor som försöker byta samtalsämne när det blir för känsligt. Och döden, det är inte många som kan prata om det. Till slut känner man sig som en börda för omgivningen.

Som sörjande vågar man inte visa sina känslor (som trots allt är normala efter en sådan här förlust). I stället börjar man låtsas att man mår bra, när man egentligen inte gör det. Man vill ju inte bli ensam utan vänner, så man håller masken utåt. Ja det är komplicerat. Men människor i ens omgivning uppmuntrar omedvetet den sörjande att agera som om deras sorg har läkt. Detta hindrar sorgbearbetning, och att bearbeta sin sorg är mycket viktigt, annars överlever man inte. Jag är medveten om att sorg är ett långvarit förlopp.

Jag har läst att sorg ofta förväxlas med depression. Men sorg är brustet hjärta, inte trasig hjärna, så medicinering ger oftast bara tillfällig lindring.

Många har i all välmening försökt ge mig goda råd och hurtiga uppmuntrade. Men de som inte själva har upplevt sådan trauma förstår inte hur det känns och detta ska omgivningen vara glad för. Jag har fått många goda råd av andra sörjande som kommit längre i sin sorgbearbetning, detta är jag mycket tacksam för. Även några professionella har get mig stöd men alla är tyvärr inte så duktiga i sitt yrke.