Vad är det som pågår? Ska vi vandra som robotar utan känslor?

Jag hoppas att jag inte uppfattas som gnällig och negativ, men. Får man känna sorg? Och hur länge? Får man känna meningslöshet och tomhet/saknad? Jag har läst i dagstidningen att antidepressiva läkemedel ökar stadigt. Vart är vi på väg? Ska man ha ett samhälle där man ska medicinera bort det som gör ont. Så att man slipper ångest över livet? Jag har frågat en lekman i ämnet hur antidepressiva medel verkar, blir man glad? Nej tyvärr det som händer är att man blir ”jämnare i humöret”, man känner inte så mycket av vad det nu är man vill döva. Tydligen är det vanligt att människor tar psykofarmaka för diverse kriser i livet, trasliga familj relationer, stressigt på jobbet mm. För mig i min sorg känns det som att jag lika gärna kunde operera bort en del av min hjärna. Den del med starka känslor för min son. Jag kämpar emot, men vem vet jag kanske blir tvungen ge upp. När jag tänker tillbaka på mitt liv så som det har varit innan Nicklas blev sjuk, kommer jag ihåg att det fanns mörka dagar även då. Självklart går det inte att jämföra med den ångest jag känner nu efter mitt barn. I dag 11 september, alla kommer ihåg när tvillingtornen i New York rasade. Den förödelsen man såg i Tv kan liknas mitt inre. Men åter till den ”vanliga” ångesten den som alla känner till? I dagens samhälle ska man dock förtränga alla svårigheter, man ska vara lycklig till varje pris. Men hur är det egentligen? Dag och natt finns väl i allas själar? Och vist känner sig alla vilsna ibland.

Jag har läst att det är tre saker som hjälper när man sörjer. Tiden, någon att tala med och att inte vara rädd för sina känslor. Men sorgen gör fysiskt ont, själv har jag haft ont i hjärtat enda sedan Nicklas fick sin diagnos. Det känns som att en järnhand håller mitt hjärta, sakta kramar handen, det gör ont, det är svårt att andas.

Jag försöker vara förnuftig. Acceptera smärtan och leva. Leva med risken för mera smärta och lidande, men jag hoppas att livet även har annat för mig. För tillfället är jag tacksam för de fridfulla dagar jag får. Som här, sitter i vår trädgårdsgunga. Den har Nicklas pappa snickrat ihop. Nicklas var stolt över sin pappas färdigheter och ville alltid vara med och snickra han också. När han blev äldre visade det sig att han hade talanger i ämnet vilket i sin tur gjorde att Nicklas pappa blev extra stolt.

Den här trä asken han Nicklas gjort. Han var mycket nöjd över sitt arbete. Den är så fin Nicklas, locket är så fint slipat, så lent, dina händer har format den. Jag tittar ofta på din trä ask..