Som ni vet tycker jag om att vandra, så i går bestämde jag mig för att gå till jobbet. Det är ca. 4 km från vår bostad till Högstorp och Syncentralen som befinner sig där. Ute var det svalt, trots att solen sken. Mina tankar rörde sig om promenaden, hösten, svamplockning och mina kära arbetskamrater som alltid har stöttat mig. Jag travade på och till slut var jag vid "Rondellen", det är en ICA affär på Högstorp. Plötsligt kände jag mig olustig och spänd. Jag fortsatte att gå, men redan innan jag kom till Höstorpskolan var jag genomsvett. Minnerna rusade mot mig och jag kände mig som att bli överkörd av en ångvält. Ni förstår, på Högstorp är Nicklas uppväxt. Vi bodde i ett hus inte så långt från Högstorpskolan. Vi flyttade från Högstorp det året Nicklas blev sjuk. Omedvetet har jag undvikit Högstorp efter Nicklas bortgång. Vid mina tidigare besök på jobbet hade jag kört bil. Det har ju fungerat, så jag får väl köra ett tag eller vad tycker ni?
Vägen till jobbet, Högstorpskolan till vänster.
Hej. Starkt av dig att ta tag i att komma tillbaka till jobbet och gå en väg full av minnen.. Funderade på att jag nu snart har jobbat ett helt år utan att vara hemma en enda dag (förutom semestern då). Tiden och dagarna har gått fort men såret har inte läkt det minsta. Hoppas det går bra för dig att arbeta igen. Vi ses den 25e fast vi kommer på fredagen. Kram ta hand om er
SvaraRaderaMåste vara så hemskt med denna smärta i modershjärtat...
SvaraRaderaKan bara skicka en varm kram ,till dig
från mig Veronica.