Har varit min vardag en längre tid, men inte gnälla, acceptera, så är verkligheten. Men varför känner jag mig stressad av bara tanken på att det närmar sig 1 års dagen för Nicklas bortgång?
Förmodligen är det naturligt. I vår grupp ”Visommist” har detta med stress diskuterats. Alla kan säkert förstå att föräldrar som vårdar sina cancersjuka barn är otroligt stressade, om barnet sedan dör så …….
På senaste mötet ”Visommist” fick vi också lära oss att det tar tid att acceptera att ens barn har dött. Det har forskats i ämnet, bland annat fick vi reda på att det kan ta 5 – 7 år för en förälder att acceptera att ens barn har dött. Personligen kändes det befriande att veta detta då jag känt mig så stressad efter sommaren av att inte kunna acceptera.
Stress är ett hett ämne i vårt samhälle, fast ingen orkar längre diskutera detta. Jag har funderat en hel del kring detta ämne. Speciellt då på stressen i vården. Under Nicklas sjukdomstid har vi träffat många stressade läkare och annan sjukvårdspersonal. Ibland funderar jag på om situationen hade varit en annan för vår Nicklas om det var mindre stress i vården???
Jag har bestämt mig att i mån av ork börja skriva ner/lyfta fram det här med vår stress. Jag hoppas att ni som läser orkar ge mig era åsikter. Något måste göras om vi ska klara vår tillvaro….
Fortsättning följer
Förmodligen är det naturligt. I vår grupp ”Visommist” har detta med stress diskuterats. Alla kan säkert förstå att föräldrar som vårdar sina cancersjuka barn är otroligt stressade, om barnet sedan dör så …….
På senaste mötet ”Visommist” fick vi också lära oss att det tar tid att acceptera att ens barn har dött. Det har forskats i ämnet, bland annat fick vi reda på att det kan ta 5 – 7 år för en förälder att acceptera att ens barn har dött. Personligen kändes det befriande att veta detta då jag känt mig så stressad efter sommaren av att inte kunna acceptera.
Stress är ett hett ämne i vårt samhälle, fast ingen orkar längre diskutera detta. Jag har funderat en hel del kring detta ämne. Speciellt då på stressen i vården. Under Nicklas sjukdomstid har vi träffat många stressade läkare och annan sjukvårdspersonal. Ibland funderar jag på om situationen hade varit en annan för vår Nicklas om det var mindre stress i vården???
Jag har bestämt mig att i mån av ork börja skriva ner/lyfta fram det här med vår stress. Jag hoppas att ni som läser orkar ge mig era åsikter. Något måste göras om vi ska klara vår tillvaro….
Fortsättning följer
Hej vännen. Precis som du är jag orkeslös och trött ständigt, sover hur mycket som helst och får inget gjort mer än arbeta. Jag vill inte påstå att jag stressar direkt, men man bär nog ständigt på en inre stress i alla fall, blandat med sin sorg och oro så blir det nog extra tungt allting man försöker ta sig för. Kram ha det så bra ni kan
SvaraRadera5-7 år, ja vilken fasa i allt det tunga, känns som man är på en evighetsresa egentligen. Och jag kan mycket väl förstå att tiden är så långt uträknad i den där forskningen.
SvaraRadera