Livet en gåva?

Vid ett tidigare inlägg skrev jag om föreningen VSFB (21/8). Vid senaste mötet blev jag informerad om att föreningen hade egen samtalsgrupp på Facebook. Jag är numera medlem där. Så mycket sorg och saknad det finns..........så mycket svår, tung läsning........uppgivet, ibland bittert. Olyckliga mammor, och jag är en av dom.

Blir förvånad att det är så många som förlorat sitt barn/tonåring genom att barnet tagit sitt liv. Under Nicklas sjukdomstid tog han ofta upp detta ämne, han tyckte inte om att någon tog sitt liv, så onödigt tyckte Nicklas som ville leva.

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag med jobbet där vi diskuterade etik. En känd föreläsare ställde bland annat dessa frågor:

Har människan en fri vilja? Vad är människans drivkraft i livet? Har alla människor lika värden? Svaren blev många men inte precisa!

En medarbetare ställde då en fråga. Varför unga människor tar sitt liv? Föreläsaren hade en delvis egen teori. Om barn alltid får allt de vill ha och mer därtill, har dom ingenting att längta efter. Om de aldrig behövt anstränga sig för något, föräldrarna serverar allt. När de sen kommer ut i arbetslivet och upplever verkligheten ställer de sig frågan "är detta allt?" Förmodligen finns andra förklaringar, men tanken är provocerande. Gör välfärden våra barn egofixerade så pass att de inte passar in i verkligheten?

Crvenka

I många år har min syster och jag planerat att vi skulle göra en gemensam resa med våra familjer. En resa till våra rötter på vår mammas sida. En resa till Serbien. Detta planerade vi redan när våra yngsta barn var i 10-års ålder, men vi lyckades inte, antingen var någon av våra män upptagna med sina jobb, eller så var våra barn upptagna med idrottstävlingar och/eller studier. Vi hade helt enkelt inte kraft att genomföra våra planer. Sen blev Nicklas sjuk............

I år, 19 juli fyllde min mamma 80 år. Efter förslag från min syster så bestämde vi, att vi tre, min mor, syster och jag skulle åka själva! Så den 2/9 bar det i väg. Jag funderade över hur mottagandet skulle bli då det var så länge sedan vi träffades?

Första stopp var i Belgrad där vi möttes av min morbror och en yngre släkting. Med bil kördes vi till Crvenka. En liten by 2 timars bilresa norr om Belgrad. Inte behövde jag fundera över mottagandet! Så hjärtligt och generöst, alla ville träffa oss och bjuda på något!

Det blev trångt men hjärtligt!

Äntligen fick vår mor träffa sina syskon som fortfarande är i livet.

Människorna där hade inte så mycket materiellt, men mänsklig värme, tid för varandra och omtanke fanns i överflöd. Att få jobb i byn var nästintill omöjligt, fasten det fanns stora fabriker, bland annat socker fabriken. Nedan en lastbil full med sockerbetor.

Brukligt är att odla egna grödor, en del födde upp hönor, ankor, grisar, kalkoner....

Ingenting kastades, allt återanvändes. En dag fick vi se denna man med häst och vagn, han samlade in skrot, trasiga tvättmaskiner m.m. Då och då ropade han högt sitt ärande, de som ville kunde bli av med ut tjänta prylar.

Inte bara människor hjälpte till med återanvändning Den här hunden var känd i byn som miljöhund. Någon har tränat hunden att leta efter plastflaskor.

Det blev intensiva dagar i Crvenka, många skulle besökas. För det mesta gick vi till fots, ibland lånade vi deras cyklar. Solen gassade det var 30-35 grader i skuggan. Äntligen fick vi användning av sommarkläderna.

Vi besökte by kyrkan och tände ljus för dig Nicklas och för de andra som är borta.

Älskade Nicklas, du var med mig i mitt hjärta hela resan.