5 år utan dig..............

Tidigt på morgonen så tände vi, din far och jag, ett ljus för dig älskade barn. Detta är en symbolisk handling för denna hemska dag som vi alltid kommer att bära med oss. Ingen förälder borde uppleva sitt barns sista andetag………Det är bara vi som upplevt detta som vet hur hemskt det är……….

Tänker på dig där du ligger i din grav. Men minns din livsglädje, ditt skratt, dina spontana kramar (i smyg, förvisad om att ingen såg att du kramade din mamma). Saknar dig så mycket så att det värker i hjärtat, tårarna rinner och jag ser knappt vad jag skriver………

På eftermiddagen åkte din far och jag till gamla staden i Shanghai och strövade där lite planlöst. Såg en katt som var väldigt lik din katt Missan. Sedan köpte vi Kinesiska lyktor och i en park tände vi en som vi skickade upp i himmelen 

Också en symbolisk handling. Vi tittade länge på lyktan som sakta flög högre och högre upp.

Tills den försvann bakom skyskraporna.

November 2014, snart har du varit borta från oss i 5 år.......

Det var länge sedan jag skrev något! Men det betyder inte att saknaden är mindre eller att jag inte tänker på dig min son! Saknar dig vareviga dag..............
Det närmar sig den 20 November, jag känner det i hela kroppen, denna hemska dag då du lämnade oss.
Försöker tänka på annat, sommaren i Sverige! Sommaren 2014 var behagligt varm och solig.

Fantastisk blå himmel nästan varje dag. Bilden tagen vid Kvarnen i Ramsättra där du ofta lekte när du var liten. Nästan varje dag tog jag långa promenader, plockade blommor och tänkte på dig! Varför får jag njuta av livet och inte du? Jag skulle byta med dig om jag kunde...........

Vi, din far och jag passade på att träffa alla våra släktingar. Det var kära möten, men ingen sa ngt om dig i alla fal inte om inte jag förde dig på tal. Varför är det så svårt för andra att prata om dig? Är vår släkt rädda att jag ska bli ledsen? Jag blir ledsen för att ingen pratar spontant om dig, som att du inte fans..........................................................................................................................................................

Sådan härlig sommar vi hade, många fester med kära vänner och ett bröllop! Amanda gifte sig och vi fick vara med på bröllops festen som var i Ramsättra. 

I år har vi fått träffa vår Filip flertal gånger! Så tacksam jag är för detta! Dels var han hos oss i Shanghai i våras. Sedan kom han och Mikaela till oss på Öland. Sedan gjorde jag snabbvisit hos Filip och Mikaela i Uppsala

När vi sedan reste tillbaka till Shanghai i augusti, ja då var Filip och Mikaela redan där! Allt enligt plan. Vi fick många mysiga dagar med varandra i Shanghai. Det var bara du som saknades Nicklas......

Den här hösten har vi haft många besök från Sverige. Förutom Filip och Mikaela, kom Lotta och Philip. Sedan kom Eva och Magnus. Sist så har din moster varit här. Mycket kära besök. Med moster var jag i Peking. Hon ville gå på Muren. För egen del var det tredje gången, visserligen på olika avsnitt av Muren. Muren får man aldrig för mycket av tycker jag.

I skrivandes stund så väntar jag på att din pappa ska komma tillbaka från Sverige i dag. Han har varit på tjänsteresa. Givetvis besökte han din grav, så här är nyligen tagna bilder..........

Saknar dig, saknar dig, saknar dig...............sorgsna tårar rinner  på min kind

2013-2014

I dag min födelsedag. Tar mig tid att reflektera över året som varit. Faktum är att jag tycker att detta år har varit bra. Trots sorgen efter Nicklas och min bröstcancer. Jag har lyckats på något vis fokusera på det positiva som finns runt omkring mig. Jag är otroligt tacksam att jag fått detta år här i Kina. Sorgen har varit lättare att bära här, kanske för att det har varit ett händelserikt år men också detta att mina nya vänner här har stöttat mig så bra! När jag tänker på detta så blir jag gråtmild av tacksamhet. Nedan med mina vänner på utflykt, några saknas på bild.

Det är ett annat liv man lever här, utan stress och en massa måsten. Man har tid för varandra, jag känner mig otroligt priviligierad. Så skönt det känns att äntligen känna sig stressfri. Det har tagit sin tid att bli av med stressen, faktiskt ett helt år! Jag verkligen njuter av att kunna tänka fritt och reflektera. Planera min och min mans tillvaro så att båda har roligt. Vår tid tillsamman har blivit rikare. Särskilt med tanke på alla resor som vi gjort! Nedan från senaste resan till Taiwan med goda vänner. (Nästan som en skolklass och lika fnissiga.)

Tänker på mina vänner och släkt i Sverige. Livet är inte lätt i Sverige längre, allt för många blir sjuka av att ständigt pressa sig framåt. Att vara en supereffektiv robot är det detta man ska sträva efter? Hela tiden jagandes efter vinsten? Vad är vinsten i Byråkratiska Sverige? Önskar jag var yngre skulle faktiskt vilja påverka…………

Nedan lite flera bilder från detta händelse rika år:

Vår son Filip med flickvännen Mikaela när de var på besök hos oss i början av Maj förra året. Faktum är att vår Filip kommer igen till oss nu på Lördag! Glädjen är total fasten vi saknar Mikaela som inte fick ledigt och inte kunde komma.

Här är jag nyopererad för andra gången, nu har jag inte kvar mitt högra bröst. 

Faktum är att jag repade mig ganska fort. Visserligen var vi tvungna att bli kvar i Shanghai större delen av sommaren då jag även skulle få strålning. Men det gjorde inget, vi reste både till Xian (terrakotta armen) och till Peking. Nedan min make på Muren.

Till slut var jag klar med strålningen och vi kunde åka till Sverige, 6 augusti. Så härligt att få träffa släkt och vänner i Sverige:))

Nedan min kära mor när vi var på väg till Filip och Mikaela i Uppsala. Det blev en trevlig lunch.

Sedan vår älskade Öland. Här dukas det till fest i vårt orangeri. Ronnies stolthet!

Åter i mammas kök, min kära systerdotter på besök.

Sista festen på Öland den gångna sommaren.

Åter i Shanghai, luften har inte varit den bästa till och från. Här provade en mask som skulle filtrera bort smoggen. Tyvärr tror jag inte den gör nytta.

Kärt besök från Sverige under hösten:))

Min duktiga Mandarin lärare. Gillar henne verkligen! Hon verkligen kämpar med att jag ska lära mig kinesiska. Och det går framåt, mycket tack att hon har humor. 

Jag gillar Kineser. Jag tycker dom är snälla människor, visserligen försöker de luras om de kan tjäna någon peng och ibland blir jag irriterad när ngn försöker tränga sig före i ngn. kö, eller snor taxin framför näsan på en, men det är bagateller. Hittills har jag inte träffat ngn. riktig elak kines. Men de är många, och ska man i väg på en utflykt ja då får man räkna med att få sällskap med ngn miljon kineser. Nedan en bild från senaset utflykten, trångt kan man säga.

För er som inte vet så är vi inne i hästens år. Kineserna roar sig med att ha "hästar" överallt. (Förra året var det ormar).

Ja sannerligen ett bra år hittills. Kan inte klaga om det fortsätter så här. Dessutom är jag inte rädd längre. Allt blir bra till slut fasten jag saknar dig så otroligt mycket Nicklas. Nedan en bild på dig Nicklas som jag fått från din rektor på Procivitas. Du ser lite mager ut och din blick är trött. Jag kommer i håg att du hade feber och jag var orolig för att du ändå skulle i väg på denna skolresa då kortet blev taget. Så nöjd och glad du var att du orkade åka på detta. Och det är jag så tacksam för. Strax efteråt fick vi söka upp sjukvården och din svåra resa började.................

30 januari................22 ÅR!

Livet går vidare, men for mig sa stannar det upp vissa dagar. En sådan dag var i torsdags den 30 januari då skulle du fyllt 22 år. Livet känns orättvist, varför fick inte du fortsatta dit liv, varför får jag.................
Jag bär dig i mitt hjärta. Genom mina ögon…….. inbillar jag mig…..kanske att du kan ta del av allt omkring mig? I mina tankar lever du……..

Du skulle älskat havet och öarna på Filippinerna! Jag kan se dig simma och dyka i det azurblå havet, du var ju så duktig simmare.....................nedan "vår" båt som vi åkte med mellan öarna.

Du skulle älskat "zip line". (Jag åkte)

Och den underjordiska floden med fladdermöss i taket.

Utanför grottan huserade ett gäng apor. Nedan var nog deras kung!

Jag hade velat skriva på bloggen den 30/1, men fick inte ngn tillfälle. Men vi, din far och jag, fick tillfälle att besöka katedralen i Puerto Pricesa på din dag och tände många ljus för dig älskade barn. Ngt annat kan vi inte göra för dig.......... Så saknad du är!