" hela världen" ska veta

Början på oktober 2009. Nicklas njuter av en solig höstdag och spanar efter sin katt Missan.

Under min vandring har jag haft möjlighet att fundera över saker och ting. Det är en fantastisk kombination att vandra och tänka. Rekommenderas alla som inte provat.

På tredje dagen av min vadring upplevde jag att vandringen hade ytterligare ett syfte. Förutom att jag hedrade min son, samlade gåvor till Barncancerfonden och försökte bli "mera hel", började jag fundera över mitt enorma behov av tröst.

Någon inom vården har sagt till mig att när man förlorar sitt barn så söker man tröst, men ingen kan ge en trösten man behöver. Då upptäckte jag att det var precis detta jag gjorde! Det som hänt mig är så ofantligt stort för mig, att jag vill att hela välden ska veta om smärtan och saknaden och sedan trösta mig. Och vet ni, jag har fått tröst i mängder, världen har tröstat mig. Alla ni som har lyssnat, kramat mig och uppmuntrat min vandring. Alla ni som dagligen SMS-at, ringt men även följt min vandring både fysiskt och via bloggen. Även alla namnen på listan i insamlingen (som börjar bli lång). Så mycket tröst jag har fått!!!! Mitt hjärta sväller av kärlek och värme. I mitt hjärta finns min Nicklas.

Jag har öppet och ärligt valt att förmedla mina känslor och tankar på min blogg. Det har, tror jag resulterat i att andra människor i sorg vill ha kontakt med mig och min familj. De vill träffa oss. Och redan i går har vi träffat en familj. Jag var lite orolig att jag inte skulle räcka till då det trots allt inte är så länge sedan vår son dog. Men det kändes mycket bra, vi som är drabbade talar samma språk. Och vi har ett behov att tala med varandra.

Midsommar 2010

Min midsommar började redan på torsdagen den 24/6, med en midsommar lunch på Solvändan. På Solvändan i Högstorp finns enheterna Vuxenhabiliteringen, Tolkcentralen, Hörsel-och dövenheten, N.P. teamet och Syncentralen. En gemensam midsommar lunch anordnas, där även en del kamrater från Ljungby inom samma organisation medverkar. Detta är en trevlig tradition sedan många år. I år var det N.P. teamets tur att stå för det praktiska av förberedelserna inför midsommarlunchen, ja ni vet sill, potatis, köttbullar, bröd ost.......allt detta till självkostnadspris
En trevlig tillställning där medarbetare och chefer får tillfälle att önska varandra trevlig sommar nu inför semestertider.
Min menig var att delta i lunchen och samtidigt passa på att berätta för mina arbetskamrater hur jag ser på detta med bemötande, när man är i sorg. Först måste jag bara delge att jag faktiskt försökte skriva ner om bemötandet i ett brev, men det var inte så lätt. Jag trodde det skulle bli lättare att ta det muntligt. Min tanke var att berätta i korta drag och förstås i positiv anda.
Men OJ! Det gick inte bra, jag blev ledsen och kom av mig och innan det blev ännu värre fick chefen för N.P. teamet snyggt stoppa mig. Tack för detta.
(Det kanske blir ett inlägg på bloggen om bemötande så småningom!?)

På kvällen var vi åter i stugan på Öland. När vi ändå skulle in genom ytterdörren och Lövsångarmamman hade övergivit boet med protest, passade jag på att ta en bild och se fågelungar!!!
(Boet över vår ytterdörr)

Midsommarafton. Här sitter vi Nicklas, du är med oss i våra hjärtan.

___________________________________________________________________

Svar på en kommentar där en människa på våran jord undrar om det inte räcker med alla miljoner insamlade medel till Barncancerfonden? Nej det räcker inte tycker jag! Cancerns gåtan är inte löst, mera forskning, fler forskare behöves och därmed mer medel att samla in.

Insamlingen till Barncancerfonden fortskrider!

Jag undrar om jag är tillräckligt tydlig i det jag säger och skriver. Ibland har jag varit så trött, och då blir det som det blir. Mitt nya motto är att livet är för kort för att vara perfekt/korrekt. Så ni som läser detta hoppas jag är tålmodiga. Hör gärna av er om ni undrar över något.

På midsommar ska vår släkt träffas på Öland och vi ska ha knytkalas. (Den första midsommaren utan Nicklas, det kommer att bli svårt).
Eftersom det var slut på maten i kylen var det dags att åka till Maxi och handla. Då fick jag en solig ide, lika solig som den här härligt soliga dagen i Växjö. Jag hängde på mig banderollen med Barncancerfondens logga och tog med mig bössan med samma logga. Under min vandring har jag träffat äldre människor som inte är vana vid datorer, flera har försökt ge mig kontanter under vandringen, som jag ej tagit emot då jag ej haft med mig någon bössa. (jag tyckte jag hade tillräckligt att bära på.) Nu skulle alla få chansen, många kände igen mig och många la slantar i bössan. Det var en av de roligaste inköpsturerna på Maxi.
När jag kom hem undrade min man om jag gjorde rätt som gick inne på Maxi med bössan och när jag tänker efter så var det inte så bra. För tänk om alla olika organisationer skulle gå på Maxi med sina bössor........ det skulle inte handlaren tycka om. Så detta ska inte upprepas.
Nu blir det paus i skrivandet över helgen. Jag önskar alla en trevlig midsommar.

Köpingsvik

Då var det dags att lämna stugan inför planerade stoppet i Köpingsvik och sedan hemfärd till Växjö. Men först lite bilder, ingång till stugan med lilla fågelboet över dörren.

Förlåt lilla Lövsångare, men jag var tvungen att föreviga äggen.

Sedan svepte jag med mobilkameran över Nicklas rum från höger

till vänster.

Nu är jag i Köpingsvik och redo att besöka företag/butiker. Hoppas på gåvor till Barncancerfonden.

Nya bryggan utanför Sinus! Vilket bygge! Kan tänka mig att detta blir ett kärleksstråk.

Vy från bryggan, Köpingsvik på avstånd. (ska nog inte ta avståndsbilder med mobilen)

Köpingsvik överaskade mig! Jag trodde att det skulle ta max ett par timmar att vandra runt här.

Men oj, det var tydligen ett tag sedan jag gick här, inte viste jag att det fanns så många nystartade företag och nya ägare till gamla företag som rustats upp. Snyggt och fräscht! Heja Köpingsvik!!!

Överallt var det febril aktivitet, trots detta stannde folk upp, lyssnade och tog mitt informations brev.

Då var jag åter tillbaka i Växjö. En dam som heter Kerstin tog bilden. Hon förlorade sin make i cancer. Vi är många med sorg.

Borgholm

Då är jag redo att vandra runt i Borgholm i dag.



Lämnar här min mailadress om något företag behöver höra av sig.
nerun55@hotmail.com



















.




Bland de första företagen var fiskafären i Borgholm. Handlaren bar på en gädda. Denna lilla gädda är fångad i Kalmarsund!




Jag arbetade mig ner till hamnen, många möten, hoppas det blir gåvor till Barncancerfonden!

I dag var jag sruktuerad, jag skrev upp alla företag som jag besökt och där jag lämnade min informations brev. På Bejers fick jag nya kopior då mina tog slut.
På bild kan man skönja slotsruinen i bakgrunden.






Till lunch åt jag Öländska delikatesser, kroppkakor. Fast de går ej att jämföra med Nicklas farmors! När hon bjöd på kroppkakor var det stort kalas. Nicklas rekord var att äta 15st kroppkakor under samma middag!










Storgatan i Borgholm.
Nu var jag nästan klar med min vandring i Borgholm, då kom jag på att jag glömt en viktig sak att informera om i dag. Nämligen att jag redan har klarat av vandringen från Växjö till Öland. I själva informationsbrevet står det att jag SKA göra en vandring men det är redan historia. Besöket i Borgholm i dag är ju en avslutning på vandringen.






Då var jag hemma i stugan. Vi försöker att inte använda vår ytterdörr för tillfället, utan går in via altanen. Över vår ytterdörr (på bild)har en liten fågel byggt bo och ligger på ägg.
Enligt min man som är duktig på fåglar, är det en Lövsångare.

I morgon ska jag besöka butiker/företag i Köpingsvik. Planerar sedan att åka till Växjö på eftermiddagen.

Flera har skrivit komentarer i bloggen, undrar om man kan svara på en komentar i bloggen direkt? Är det någon som vet?

Sjunde vandringsdagen/målet

Edith och Julias Bed And Breakfast härligt fräscht och hemtrevligt.

Tänk att jag har åkt förbi här så många gånger, aldrig trodde jag att jag skulle bo här en dag.










Mina följeslagare denna soliga sommardag, min systerdotter Sandra och min syster Jane. Här utanför Ekerum.











Vi stannade till i receptionen på Halltorp och pratade med en mycket trevlig kvinna som arbetade där i dag. Hon tog kopia på mitt informations brev och skulle visa den för chefen och andra intresserade

Vår Nicklas var gormet, han hade hört att på Halttorp lagades det god mat. Så sent som i början av november 2009 var vi där och njöt av god måltid





Lyckliga får i Räpplinge.












I Äpplerum köpte vi glass. Här litar man på folk, när man valt sin glass fick man själv leta upp vad den kostade, sedan lägga pengarna i burken som låg bredvid. Ingen personal, här kunde man inte betala med kort. Vi blev skyldiga 12:- Får åka dit i morgon och göra rätt för oss.
Här glömde jag min banderoll med barncancerloggan. Upptäckte detta när vi gått ett par km. Vad göra???







RÄDDAREN I NÖDEN!!!!!!

Min kompis Ann var på Öland i sin stuga, hon skulle åka hem till Nynäshamn i dag men ville se mig komma i mål. Jag trodde vi skulle vara i mål kl: 14.00 men mina fötter var sega i dag. I stället kom hon till mötes, sedan hämtade hon min banderoll.












Så här trötta var mina fötter, och ben och.....

Det var skönt att vila, vi hade inte bråttom.



Förresten var tog allt folk vägen?!? Ja just det kronprincessans bröllop.










Morfars lada på Ramsätravägen. Ett loppis där Nicklas och Sandra gjort många fynd.














Äntligen Ramsättra!!!!!!!!!!












Mamma kommer till mötes.













Kalt vatten i baljan till trötta men nöjda fötter.





















Min kära make har fixat lite gott att drycka och jordgubbar.



















Älskade Nicklas nu är mamma i mål. Det blev många steg och många tankar på det som varit och det som sker. Jag vet nu att jag alltid kommer att sakna dig och smärtan i mitt hjärta får jag lära mig att leva med. Men någonstans i framtiden så kanske jag kommer att förlika mig med vårt öde.

Tack alla som har hört av sig under min vandring alla som jag mött som lyssnat och get mig stöd med ord som get mig kraft i mängder. Utan varandra är vi ingenting.

Datorn på Öland bråkar med mig, jag får redigera inlägg lite bättre när jag är åter i Växjö. I morgon tar jag ledigt. Måndag och tisdag kommer jag att besöka företag i Borgholm med omnejd, innan jag åker till Växjö. Detta som en avslutning på själva vandringen. Bloggandet och insammlingen till barncancerfonden fortskrider.

Sjätte vandringsdagen

Då var det dags att ge sig iväg från goda vänner i Kalmar. Har ni sett sådana fantastiska vallmo dom har i sin trädgård.
















Gamla industriområdet i Kalmar, massor med företag. Jag har sick-sackat mig fram och lämnat mitt budskap till olika företagare och har haft många trevliga möten.
















På bild nya industriområdet. Ännu fler företag men tyvärr har jag glömt informera alla jag har besökt att de som vill lämna gåvor till barncancerfonden får gärna höra av sig till mig, och skicka logotyp, så lägger jag upp den på bloggen.

Efter att ha besökt IKEA, som sista företag för dagen, möttes jag utav reportern och fotografen från Barometern. Vi gjorde en intervju som ska publiceras imorgon.
















Ann-Louise hade lämnat ett medelande på min mobil idag. Hon undrade om jag möjligtvis kommer att doppa mina fötter i Östersjön, och mycket riktigt här är beviset.
















Efter det sköna fotbadet var det dags att vänta på bussen som skulle föra mig över Ölandsbron.
















Tyvärr var Ölands Djurpark stängt när jag kom fram. Jag får informera där vid ett annat tillfälle.
















På vägen mot Rälla, vad får jag se! Min allra första ekoxe. Ni ska veta att jag har varit på jakt efter att få se den tidigare, och nu låg den framför mina fötter på vägen. Där skulle den ju inte vara så jag fick flytta den från vägen. Så STOR den var!

Nu är det någon mil kvar till Rälla där jag ska sova i natt. Där får jag även sällskap av min syster och min systerdotter.

Femte vandringsdagen

Efter en stadig frukost i vandrarhemmets frukostrum var det dags att gå.

Vandrarhemmet i Nybro -på bild- andas historia. Från början byggdes det som ett sjukhem 1930, men under krigsåren bodde här flyktingar. Nu är det ett vandrarhem/turisthotell, vackert beläget i ett grönområde i centrala glasriket.

Innan jag lämnade Nybro stannade jag till på Statoilmacken i rondellen och lämnade där ett av mina brev med allmän information om mitt vandringsprojekt. Sen gick jag över till McDonalds. Kära McDonalds, vad skulle vi gjort utan er. Ni som så frikostigt sponsrat/byggt upp Ronald McDonalds hus. Under Nicklas sjukdomstid så fick vi bo på Ronald McDonalds hus i Lund. Nicklas älskade att vara där. Så fort han var klar med sin cellgiftsbehandling och enbart fick "efterdropp" kunde vi vistas där. Och sen alla hamburgare vi ätit på McDonalds i Nybro. Det var ett lagom stopp efter att vi lämnat Öland på väg till Växjö.

Vedran, sonen i familjen som äger McDonalds i Nybro. Tack för att du tog dig tid att lyssna på mig.

Oj, har jag bara gått 9 kilometer!?!

Hästarna följde mig längs med hagen en bit.

På bild, Katarina, Gunbritt och jag.
Strax innan byn Trekanten, träffade jag ett par som kände igen mig sedan intervjun i SVT. Katarina som damen heter berättade att de också mist en son i cancer på 70talet. Vi diskuterade kring detta en stund och sen kom grannfrun Gunbritt med sin permobil. Helge tog en bild på oss.


Jag hade inte direkt tänkt mig att gå genom byn Trekanten. Men i går ringde en kvinna som heter Camilla, hon undrade om vi kunde träffas där. Så nu var jag på väg dit. I början av byn hittade jag ett företag som heter Trädgårdstjänst. Där träffade jag ett trevlig par som ville bjuda på fika. Tyvärr fick jag tacka nej då jag visste att Camilla väntade på mig.













Tillslut kom jag fram till Camilla och fick även träffa hennes två döttrar. (Hon har en dotter till som inte var hemma). På bilden ser ni först Camilla och sedan dottern Ronja och sist lilla Tilda.
Mitt hjärta värker, lilla Tilda är sjuk, hon har hjärntumör. Detta upptäcktes i september 2009. Hon får behandling med cellgifter men har även opererats och strålats. Livet är svårt och orättvist. Mamma Camilla har också startat en insamling till Barncancerfonden.
Det var svårt att ha lättsam konversation kring bordet men vi var tvungna för Tildas skull. Camilla bjöd på goda smörgåsar, kaffe med mera.













Hos Camilla fick jag till och med doppa fötterna i kallt vatten.
Rapport till fotspecialisten: I brist på sjöar duger Camillas balja lika bra.

I Smedbyn möttes jag av kära vännen Tompe. Han visade kortaste vägen hem till sin och Pias lägenhet i Kalmar. Här får jag bo inatt. Duschen var redo för mig och det vankades gott grillat med mera. Tack kära vänner.

Fjärde vandringsdagen

På bild vandrarhem i Boda. Vilket fräscht och mysigt vandrarhem, rekommenderas!
















Värdparet bjöd på "värsta" hotellfrukosten, stort tack för omtanken.
















På självaste Boda glasbruk träffade jag konstnären Betina (här på bild), som berättade att hon var där tillfälligt för att skapa nya verk, annars håller hon till på Öland. Alla konstintresserade kan besöka hennes blogg på http://kingdomofus.blogspot.com/
Alltså, vilken fantastisk liten by Boda är, så många verksamheter att besöka. Här har jag bara åkt förbi varje år, hit måste jag återkomma.
















Första tiden efter Nicklas bortgång blev jag SÅ långsam. Jag rörde mig långsamt och pratade långsamt. Ibland kom jag inte upp ur sängen. Min man blev tvärt om, han blev speedad. Han rusade runt den första tiden, vilken krock det blev för oss.

Påtal om att rusa runt, dagens funderare:
Jag har nu under min vandring träffat människor som varit SÅ stressade, detta pga att hinna avsluta allt de måste göra inför semestern. Lite så var det även för mig på jobbet. Men måste det vara såhär? Ska vi acceptera detta, och vem bestämmer att det ska vara så inför semestern? Är det chefen, eller vi själva? Jag, och säkert många andra, har upplevt att när man väl går på semestern så kippar man efter andan i två veckor av sina fyra. Något att tänka på.
















Rapport till fotspecialisten: Aaaaaa... så skönt! Tack för detta fantastiska tips.
















Detta är inte en barkbit utan en fjäril. Den kom flygande ur skogen och landade på min tröja, satt där en stund för att sedan flyga vidare. Ännu ett fantastiskt/märkligt möte.
Jag har verkligen haft många möten längs vägen. Både igår och idag har folk stannat sina bilar och kommit fram till mig för att prata en stund. Idag stannade en bil och en man kom ut till mig och gav mig sitt kort. Han var påväg till Öland med sin familj och hade läst om mitt projekt i Smålandsposten. När han såg mig på vägen bestämde sig familjen för att stanna och bidra till insamlingen. Mannen heter Peter Westman och har ett företag i Växjö. Han vill skänka 3000 kr till barncancerfonden, stort tack.
















På bilden syns Titti och Rutger. De är gamla goda vänner som idag åkte från Helsingborg enbart för att vandra en bit med mig på vägen. Här har vi kommit till Nybro och sitter mitt på torget och lunchar. Stort tack för ert varma stöd.
Efter lunchen besökte jag butiker och företag i Nybro och tillslut var det dags att leta upp vandrarhemmet.


Många har undrat om jag har dator med mig på vandringen, men det har jag inte utan detta är ett samarbete med min son Filip. Vi har telefonkontakt och han skriver ner mina tankar och infogar MMS:ade bilder.