I går och idag har jag cyklat samma väg som du gjorde Nicklas, när du skulle till och från din gymnasieskola Procivitas.
Hela cykelvägen såg jag dig framför mig, hur du som glad och frisk kille cyklade till skolan när du började där hösten 2008. Sen mindes jag hur svårt det var för dig att cykla de sista veckorna när du kämpade dig till skolan med värkande stelt knä. Då när vi inte viste vad du drabbats av. Till slut var jag nästan framme vid Procivitas. Några ungdomar kom gående och en kille hejade glatt. Det var ngt. bekant över honom men jag vet inte vem det var. Jag ställde cykeln i cykelstället, kanske på samma ställe där du brukade ha din cykel parkerad? Med bultande hjärta gick jag in genom portarna till Procivitas. Nu var jag tvungen att bromsa känslorna och sluta tänka. Snabbt gick jag till andra våningen för där skulle jag på utbildning som anordnades via mitt arbete. Din skola orsakade en känslostorm, men jag klarade det. Nedan bild på Procivitas, Nicklas skola.
(Bilden tagen december 2009)
Sommaren tillbringade vi i stugan som nu är klar utvändigt. Altanen är inbyggt, och vi har fått ett soldäck. Orangeriet är klart förutom alla växter som ska dit. Du skulle ha älskat detta Nicklas. Så här ser det ut
Jag tänkte skriva ett inlägg i sommar men det blev inte av. I stället har jag skrivit klart "Nicklas sista år" som finns under sidor. Min man har uppmuntrat och stöttat mig under hela dokumentationen. Detta har gjort det möjligt att jag orkat skriva klart, för det var mödosamt och sorgligt. Min man har även läst igenom allt och givit synpunkter. Dokumentationen är en viktig del i vår sorgbearbetning.
En annan del i min sorgbearbetning är behovet att fotografera och dela fotot med andra, som bilden ovan. Nicklas är med mig i varje sådan bild.
