Men annars har jag medvetet lyckats styra bort tankarna och är tacksam att jag för det mesta kan göra detta för att fungera i min tillvaro.
Och veckorna här på Öland har varit behagliga. Vi har hunnit träffa många goda vänner, din faster och Roger. Din kära bror var här nästan en vecka. Han ville att vi skulle göra en utflykt och leta efter en speciell strand som ni kallade för "fosilstranden". Där tältade ni med er far en gång för länge sedan.
Vi åkte till södra Öland och körde ner till östra sidan på många körvägar. På bilden nedan letar Filip efter fosil.
Tyvärr hittade vi inte denna strand, men Filip vill att vi gör nytt försök nästa år.
Tidigt denna morgon skjutsade jag din pappa till bussen i Köpingsvik, därmed har han påbörjat sin resa tillbaka till Kina.
Nu är jag själv i stugan. Nu kan jag tillåta min sorg, jag tänker på dig och gråter, ute regnar det stora droppar, känns som att himmelen gråter med mig.
Konstigt liv jag lever? Jag vill inte plåga min omgivning med min sorg, utan väljer ensamma dagar medvetet vigda för sorg.
Människor som inte förstår (även släkt) tycker att man ska släppa taget? gå vidare? Det är enkelt att säga.
Min sorg efter dig Nicklas kommer att finnas så länge jag lever, så är det bara. Behovet av ensamma dagar likaså.
