En vandring för livet

En vandring för livet
Kängorna är alltid redo!

torsdag 20 oktober 2011

Ett år 11 månader............

Förstår inte att det redan gått så lång tid sen du lämnade oss älskade barn, förstår inte varför jag blir stressad av vetskapen att det snart är två år sedan. Känslorna är starka och jag kan inte göra något åt detta, det är min verklighet.



Missan, Nicklas katt har blivit påkörd av en bil, hon har lämnat jordelivet. Vi blev jätteledsna, för Missan har gett oss så mycket tröst. Hon har tröstat Nicklas under hans sjukdomstid, hon har tröstat oss, efter Nicklas. När vi kramat henne så som Nicklas brukade göra kändes det som en närhet till Nicklas. Nu är hon borta här, men kanske är hon hos Nicklas.




Jag har nu bestämt mig att tillsvidare göra uppehåll med skrivandet på bloggen. Ett beslut som känns rätt just nu. Men jag kommer att skriva färdigt det jag påbörjat om Nicklas sista år.

söndag 16 oktober 2011

Skördemånad!


Tänker på Nicklas sista höst och de fina pumpor som Nicklas pappa hade odlat. Nicklas lycksom sin far tyckte om att odla. Men i år hade vi inga pumpor, för de hade jag plockat av och sålt på loppiset i augusti till förmån för Barncancerfonden. Insamlingen där fortskrider! http://www.barncancerfonden.se/6999


Ovan årets skörd av våra valnötter, 391 st!!!! Det skulle du gillat Nicklas! OJ VAD VI SAKNAR DIG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!



söndag 9 oktober 2011

Livsspiralen

Jag fortsätter skriva där jag slutade i förra inlägg.


Nästa dag berättade jag om min dröm. Jag sa också att jag kände att jag behövde tända ljus för Nicklas. Efter frukost åkte vi och våra vänner till en liten fiskeby. I en butik där, sålde en kvinna handgjorda smycken. Direkt såg jag ett smycke i form av ett löv som jag ville ha (inte för att jag är mycket för smycken), jag tänkte på alla fina löv som Nicklas och jag samlade hans sista höst. När jag tittade lite närmare på lövet såg jag en krumelur inristad. Jag frågade kvinnan vad det var, hon sa att det var ett Keltiskt tecken, en livsspiral. Hon hämtade en gammal bok med keltiska tecken, på en av sidorna i boken fanns flera liknande tecken för livsspiral. Märkligt på ngt. sätt kändes det som att smycket hörde i hopp med min dröm och Nicklas budskap i drömmen.



Resten av tiden på Irland såg jag tecknet för livsspiral överalt, jag tyckte det var konstigt att jag ej upptäckt detta innan jag haft min dröm. Men varje gång jag såg tecknet fick jag en skön hoppfull känsla i hela kroppen. På nätet finns mycket att läsa om livsspiral och spiralens väg.......



Vi hittade en stor kyrka i lilla fiskebyn. Där tände vi ljus för vår Nicklas. Älskade Nicklas...........


Jag är inte religiös, men det känns bra att tända ljus för Nickas i en kyrka, han hade en tro.......

söndag 2 oktober 2011

Nicklas på "besök"!!!

Kära läsare ni få som är kvar, ni undrar kanske varför jag skriver så sällan? Ni tror kanske att sorgen har minskat? Nej den har inte minskat, det är jag som inte visar den lika tydligt. För att orka leva med sorgen så försöker jag koncentrera mig på annat, på så viss upprätthålla någon sorts balans i livet.............Försöker skriva mindre ofta i bloggen.............



Försöker göra roliga saker, som att resa och njuta av resan. För september månad har varit en rese månad för mig. Det har bara slumpats sig så att det blev två resor denna månad fasten de var korta. I inlägg från 10 september skriver jag om resa ett. Dagens inlägg om resa två.



Min make och jag har varit på en härlig resa med goda vänner till Irland. Att resan blev härlig är våra goda vänners förtjänst! Vi har kunnat vara oss själva även när "sorgen kom upp till ytan" och accepterade. Ibland har vi ett behov, att kunna prata om vårt älskade bortgångna barn, utan att det blir obekvämt. Vi vill ha det naturligt för det är en del av oss.



En natt efter en trevlig dag med våra vänner kom Nicklas på besök till mig i min dröm. Det var en mycket verklighetstrogen dröm, fasten han bara var 12 år i drömmen. Jag var så lycklig för Nicklas var så gosig och kramig. Han var glad och visade mig sitt ben där det endast syntes ett litet märke efter cancern. Han sa glatt att nu var cancern borta. Både Nicklas pappa och storebror var med i drömmen. Vi kramades skrattade, var lyckliga. Sen tittade Nicklas mig djupt i ögonen, han sa "livet är så kort" hans ögon var sorgsna. Med ett ryck satte jag mig upp i sängen och vaknade, mina kinder var våta av tårar, klockan var två på natten. Det tog en stund innan jag lugnade ner mig. Men jag var så tacksam att Nicklas kom till mig i min dröm, att jag fick krama honom och höra hans budskap.


Nu slutar jag skriva för i dag........