Nicklas på "besök"!!!

Kära läsare ni få som är kvar, ni undrar kanske varför jag skriver så sällan? Ni tror kanske att sorgen har minskat? Nej den har inte minskat, det är jag som inte visar den lika tydligt. För att orka leva med sorgen så försöker jag koncentrera mig på annat, på så viss upprätthålla någon sorts balans i livet.............Försöker skriva mindre ofta i bloggen.............

Försöker göra roliga saker, som att resa och njuta av resan. För september månad har varit en rese månad för mig. Det har bara slumpats sig så att det blev två resor denna månad fasten de var korta. I inlägg från 10 september skriver jag om resa ett. Dagens inlägg om resa två.

Min make och jag har varit på en härlig resa med goda vänner till Irland. Att resan blev härlig är våra goda vänners förtjänst! Vi har kunnat vara oss själva även när "sorgen kom upp till ytan" och accepterade. Ibland har vi ett behov, att kunna prata om vårt älskade bortgångna barn, utan att det blir obekvämt. Vi vill ha det naturligt för det är en del av oss.

En natt efter en trevlig dag med våra vänner kom Nicklas på besök till mig i min dröm. Det var en mycket verklighetstrogen dröm, fasten han bara var 12 år i drömmen. Jag var så lycklig för Nicklas var så gosig och kramig. Han var glad och visade mig sitt ben där det endast syntes ett litet märke efter cancern. Han sa glatt att nu var cancern borta. Både Nicklas pappa och storebror var med i drömmen. Vi kramades skrattade, var lyckliga. Sen tittade Nicklas mig djupt i ögonen, han sa "livet är så kort" hans ögon var så sorgsna. Med ett ryck satte jag mig upp i sängen och vaknade, mina kinder var våta av tårar, klockan var två på natten. Det tog en stund innan jag lugnade ner mig. Men jag var så tacksam att Nicklas kom till mig i min dröm, att jag fick krama honom och höra hans budskap.

Nu slutar jag skriva för i dag........