2010 snart slut.............

Nu när det första året utan Nicklas snart är slut, vill jag tacka alla människor som på olika sätt, stöttat mig och min familj under året. Jag hade aldrig klarat detta utan er! Jag är tacksam att så många orkade besöka oss, vara med oss, även när vi var förtvivlade. Tack alla ni som hört av er på olika sätt, via kommentarer på bloggen, brev mm.

Och tack alla ni som hittills så frikostigt givit gåvor till Barncancerfonden via min insamling till Nicklas minne. Insamlingen fortsätter till maj månad 2011.

I år har vi inte orkat skicka några Jul/Nyårs kort till någon, hoppas ni överser med detta. Givetvis önskar vi till alla en god fortsättning och ett Gott Nytt År!

Julen är över........

Julafton snöstorm på Öland, vi blev insnöade på riktigt i två dagar. Det skulle du gillat Nicklas.

Som tur var räckte maten.

Till slut kom räddningen! Och farmor och Tussi kunde skjutsas hem.

Förnuftet förstår att du är borta, men hjärtat förstår ingenting. Du fattas oss.....................

15: "att bara vara"

Kära läsare i måndags hörde jag på nyheterna att svenska hushåll har aldrig haft så bra ekonomi som nu! Det låter ju bra, men ger det lycka till alla? Sjuksköterskorna som intervjuades på nyheterna i går såg allt annat än lyckliga ut. Stressen syntes i deras ögon. De kan inte längre svara för säker vård! Jag önskar de kunde protestera mera. Jag har på nära håll sett stressen i vården under Nicklas sjukdomstid. Det kanske är dags att ge mera resurser till vården? Något att fundera på?
Nu vill jag önska alla en fridfull jul, jag hoppas att den blir så fridfull att så många som möjligt får tid att ägna sig åt eftertanke och vad som är viktigt. Tankar som hjälper dig framåt och det du kan påverka. Var säker på att du kan påverka mer än du tror.

Slutligen Citatet av Massimo d´Azeglio: "Den som ingenting gör är den ende som kan vara säker på att inte begå fel och att inte ibland bli utsatt för skvaller eller löje."

14: "att bara vara"

När började vi stressa egentligen? Och varför stressar vi? Är det att vi inte känner att vi duger som vi är, utan ständigt behöver utvecklas, lära oss mera, överblicka mera? Om kraven känns för höga på våra arbetsplatser varför protesterar vi inte? Att säga nej, lär ju minska stressen!

men Kritiken har tystnat! Läser jag häromdagen i Smp.: Flera undersökningar har gjorts av Göteborgs universitet som visar att människor inte vågar föra fram kritik på sina arbetsplatser.

Har vi tappat civilkuraget i vårt demokratiska välfärdsland? Vi kanske har blivit mera egocentriska? Det vi har det har vi, det kanske är bäst att vara tyst i en tid med nedskärningar och risker för sämre löneutveckling? Eller så är vi alla bara så trötta att vi inte orkar bry oss längre?



Och som Karin skrev i sin kommentar så var ju tanken att vi alla i vårt samhälle skulle få det bättre, få mera tid över.

Nu vet jag att det finns arbetsplatser, där arbetstagarna kan göra sina uppgifter utan att köra slut på sina resurser. "Friska" arbetsplatser med kreativa människor som är fria att uttala alla sina åsikter och dessutom har krafter kvar efter arbetstidens slut. Alla arbetsplatser borde vara sådana!
Hur är det på din arbetsplats?

13: "att bara vara"

Det är tidig morgon, gryningen är här. Många har redan get sig iväg till sina arbeten, mer eller mindre stressade. Det är mycket nu innan julen, allt ska avslutas, märkligt, precis som att det inte finns dagar efter helgerna.

Undrar om personal som arbetar med tågtrafiken är stressade? I dagens Smålandsposten står att läsa att Catarina Elmsäter-Svärd som är infrastrukturminister är bekymrad över alla tågförseningar. Hon ser inga snabba lösningar på detta. 10 år kommer det att ta innan tågkaoset är löst!?! Enligt henne så måste alla parter samarbeta. Det är tydligen inte det lättaste, i bara Kronobergs län är det 20 bolag inblandade i tågresandet(enligt artikeln), då är det enkelt att skylla på varandra när något inte fungerar. Jag tror att stressade människor inte orkar ta ansvar, vara kreativa, göra ett bra jobb. I stället försöker man komma ifrån problemet och säger att "vi har gjort det vi ska inom våra ramar, det här är inte mitt bord".

Jag tror att vi alla måste stanna upp en liten stund förr att kunna se det viktiga.

Att se helheten.

Lucia

I dag Lucia, jag klarade inte att lyssna på Luciafirande på Tv i morse, inte heller medverka i Luciafirandet på jobbet, utan bad att få komma till jobbet lite senare

Nu skriver jag inte detta kära läsare för att ni ska tycka synd om mig, för det är det sista jag behöver, utan det är som det är. Julen och alla traditioner med den har skattats högt av vår familj, men den som älskade julen mest var vår Nicklas. Från första december och framåt studsade han runt av ren glädje inför alla våra traditioner ända sen han var liten. Trots detta eller kanske just därför så känns det svårt inför julen och alla traditioner. Jag vet också att jag delar den känslan med många andra som förlorat någon de älskar.

På min vandring i dag till jobbet upplevde jag denna vackra soluppgång som jag här vill dela med mig.

12: "att bara vara"

Är det sant att att regeringen tagit bort posten som folkhälsoministern?! Inför valet uttalade sig dåvarande folkhälsoministern Maria Larsson att i hennes vision ingick också att som minister motverka stress.

Vi kanske klarar oss ändå om vi bara lär oss att skippa alla "måsten", och gör det vi verkligen vill! Det känns så enkelt att tänka tanken, att bara göra det vi verkligen vill.

Men hur ofta om dagen tänker man tanken "jag måste göra......."? Egentligen finns det få "måsten", i stället finns fantastiskt många val. Å andra sidan kan även val vara stressande.

Citat av Hugo Grotius: "Frihet är den makt vi har över oss själva."

11: "att bara vara"

I går hade Nicklas namnsdag, jag vet inte vad jag hade kunnat ge för att få ge honom en kram och få en kram tillbaka.

Jag hoppas att alla barn när de än har sin namnsdag får det som betyder mest här i livet vardaglig närhet och den tid det kräver. Och då förstås inte bara på namnsdagen.

Ett foto taget för länge sedan på vår Nicklas och hans storebror.

10: "att bra vara"

(Detta inlägg skrevs 5/12, jag måste ha gjort ngt. tokigt då de hamnat under 4/12!?)
I vanliga fall skulle min familj äta saffranskaka så här på 2-a advent. Men inget är som vanligt längre, ingen saffranskaka enbart tankar om liv, samhälle, det goda mot det onda.



Vårt samhälle är som det är, men kunde bli bättre. Många håller med men är passiva. Önsketänkandet vore att var och en tar sitt ansvar i samhället, exempelvis mot stressen. Men vem orkar, hinner....



Jag själv har ju inte heller tagit mitt ansvar tidigare, men allt som har hänt gör att jag ser världen med andra ögon helt enkelt. Och instämmer i Karins kommentar i går på bloggen. Karin, en mamma som förlorat två söner, så otroligt smärtsamt...........



Jag kan inte vänta på att någon annan tar tag i problemen, utan jag vill hjälpa till nu! Och tar risken att jag kanske befinner mig på djupt vatten.



Jag tror på det goda, att det som läker och gör helt är starkare än det som bryter ner och förstör. Att Nicklas sista plågsamma år och hans död ger kraften för det goda.....................

9: "att bara vara"

Här kommer några tankar kring våra arbetsplatser, sådant jag själv har upplevt, men även hört hur andra har det i vårt avlånga land.

I vårt "nya informationssamhället" har våra arbetsplatser blivit så komplicerade eller ska man kalla det i stället kvalificerade? Förutom själva yrket som en människa har utbildats till ska hon/han även klara av en mängd andra uppgifter som hon/han egentligen inte är så bra på. Fort ska det gå! Jag har hört att det ibland går så fort, dokument som ska läsas "skummas på ytan", vilket innebär risken att det vesäntliga missas.

Sedan ska alla kunna de olika dataprogrammen, dessutom medverka i olika grupper och utarbeta olika regelsystem m.m. alla ska vara delaktiga. Delaktighet är ju jättebra, men hur lösa det på annat vis, så att arbetstagaren inte blir för splitrad i sitt yrke? Sen undrar jag om det är så kosnadseffektivt i längden?

På tal om kostnader, om vi tänker oss en sådan komplicerad arbetsplats, dessutom slimmad, någon blir sjuk, de andra drar ett stort lass och knäar. Om inte allt ska rasa så måste man snabbt ta in personal utifrån. Det finns visserligen bemanningsföretag i mängder, (har sett på nätet) och olika professioner. Men jag undrar hur det går till rent konkret, även om personen har rätt utbildning, klarar personen att lära sig allt det andra som man ska kunna på den specifika arbetsplatsen? Eller blir personen mer börda än nytta för arbetsplatsen? Särskilt om det rör sig om att "hoppa in" på kort tid.

Mera stress:

En kollega i optikbranschen i ett mindre företag berättade för mig att de har så mycket att göra, att de är stressade, och därned även lite otrevliga mot varandra. Jag tyckte det var tråkigt med otrevligheter, men att det var ju bra att de hade mycket att göra, att affärerna går strålande. Men det konstiga var att affärerna inte var så strålande trots att det var så mycket att göra. Jag föreslåg då att alla skulle skriva upp allt de gjorde på en dag och hur lång tid saker och ting tog att göra, min kollega skulle fundera på detta, men trodde inte att tiden fanns för sådant.

Hur är det på era arbetsplatser kära läsare?

Nu kommer ett citat av Petronius Arbiten publicerat i Smålandsposten 23/11 2010:

"Vi tenderar att möta varje ny situation med att omorganisera...... en underbar metod för att skapa en illusion av framsteg medan man framkallar förvirring, ineffektivitet och dålig moral."

8: "att bara vara"

På gårdagens morgonnyheterna hörde jag att ambulansförare har en pressad arbetssituation, att de är så uttröttade och stressade att de inte hinner kontrollera bilarnas utrustning. Syrgasen tar slut. Utrustningen fungerar inte. Flera alvarliga incidenter har inträffat, även med dödlig utgång.

Vad är viktigt? Hur länge kommer vårt samhälle att fungera om man hela tiden arbetar med marginaler och "slimmar" organisationer?

Med sorg i hjärtat.......................

Idag har jag varit i domkyrkan och tänt ljus för min Nicklas och för en liten flicka som nyligen lämnat vår värld.Hennes mamma meddelade mig i går att himmelen berikats med ytterligare en ängel, att Tilda som hon heter, somnat in för alltid, lugnt och stilla.

Jag träffade den rara Tilda i juni månad under min vandring, ännu ett oskyldigt barn drabbad av cancer.

Jag tänker på Tilda och hennes familj och sänder varma kramar, och ni som läser får gärna delta genom att tända ett ljus.