Hjärtligt välkomna till loppis i Ramsättra!!!!!!!!

Då är det dag före dag före loppisdag! På lördag 2/10 går det av stapeln. Vi har öppet mellan kl.10.00-16.00.
För er som inte känner till detta så är det Skördefest på Öland 30 september-3 oktober. Hela ön sjuder av aktiviteter av många olika slag. Allt från konstutställningar, pumpatävlingar, försäljning av inhemska produkter, men även importerade m.m..... Och i allt detta våran lilla loppis i Ramsätra.
Jag måste påengtera hur roligt det är att så många är engagerade. Och bara för någon vecka sedan fick en god vän ytterligare en ide. Så förutom loppis kommer det att finnas även en ”tomtestuga” i Ramsättra under hela skördefesten. En utställning med tomtar, och den som vill får smaka glögg! Ja det är inget fel på kreativiteten i byn! Och om meteorologerna har rätt den här gången, så ser det ut som att vi får bra väder.

Vi ska som planerat ha ett ”kaffebord” på loppiset. Där kommer vi att servera kaffe (så klart), saft samt kaffebröd. Matias som är chefen på ICA i köpingsvik sponsrar med kaffe, saft, muggar m.m. Kaffebrödet kommer från bageriet i Köpingsvik. Stort tack till Rosita och Matias som sponsrar oss med detta.Förutom kaffebröd från konditoriet, så har några bybor bakat, så gott folk här finns mycket fika! Välkomna!
Vi kommer att ta lite betalt för fikat, och hela förtjänsten går till Barncancerfonden. Nu hoppas vi förstås att många människor besöker vår loppis och tomte stugan, vi hoppas också kunna sälja våra prylar. Jag hoppas att det blir en rejäl slant till Nicklas insamling till Barncancerfonden,för mera forskning mot cancer.
Älskade Nicklas du är med mig i allt jag gör. Jag har plockat blommor och vackra blad, precis så som vi gjorde tillsammans förra året samma tid. Din sista tid lärde du dig uppskatta naturen. Varje dag du orkade var vi ute på promenad. I början gick du med kryckor, sedan körde jag dig i rullstol. Då kunde du säga, stopp mamma, titta vilket vackert blad, plocka det. Ja jag har plockat många blad, blommor, björnbärskvsitar och gjort en höstkrans till dig mitt älskade barn, en krans fylld av kärlek, som jag ska lägga på din grav.

"Visommist"

Helgen som varit var fylld med starka känslor. Din pappa och jag har varit i Skåne Nicklas. En plats som vi helst skulle vilja slippa besöka, men som nu är så viktigt då du inte längre finns hos oss. Det var dags för vår tredje träff i gruppen med föräldrar som mist sina barn i cancer. Liksom vid tidigare tillfällen var det oerhört givande att prata med andra i samma situation.

I vår grupp finns mycket sorg, längtan och saknad. Självklart är sorgen efter er våra älskade barn så stor, men vi sörjer även att vi inte längre är de människor vi en gång varit, den familj vi en gång varit……… På bild nedan, Nicklas, storebror Filip och jag. Nicklas pappa tog kortet.Våra ledare försökte lära oss, att finna oss i olika känslor, att känna med hela kroppen, och att inte fly från känslor. Vi fick också fördjupa oss i vårt inre för att finna en rofylld plats med förhoppning att få möta sitt barn i sitt inre. Jag lyckades till slut att se dig mitt älskade barn, jag blev både lycklig att kunna se dig så klart, men samtidigt så otroligt ledsen. Känslan blev så stark.

När vår träff var slut, var det dags att åka hem. Det blev en tyst färd hem, vi båda var helt slut.

10 månader av saknad..................

Älskade Nicklas i dag är det 10 månader sedan du har lämnat oss….. Ser du hur mycket jag älskar dig, hur mycket jag saknar dig, hur mycket jag anstränger mig för att få ett värdigt liv. Ser du också hur mycket jag har strävat med att gå vidare med mitt liv. Hur jag ansträngt mig att göra rätt, men det ändå blev fel.

Älskade Nicklas jag håller på att rätta till mina misstag. Jag tänkte beskriva det hela i bloggen så att kanske någon annan människa i sorg inte gör samma misstag.

Det hela började redan i somras, när min härliga energi efter vandringen sakta försvann. Jag blev frustrerad för jag ville inte sjunka in i sorgen igen, så som det varit före vandringen.
Om jag beskriver det, så känns min sorg som ett stort avgrundshål inom mig. För att hålet inte ska bli större har jag ansträngt mig för att hitta diverse meningsfulla aktiviteter som kan tänkas ge mig frid. Detta frenetiska sökande/tänkande har stressat mig otroligt. Men jag har ”kört på” utan hänsyn, utan att själv märka vad jag höll på med. Sorgen har helt enkelt gjort mig ”avtrubbad”. Nu i efterhand är jag själv förvånad över mitt agerande.

En duktig psykolog har gjort mig uppmärksammad på att jag ”bränner” min hjärna med alla mina tankar, vilket nu är uppenbart för mig. Hon har även sagt att jag inte har accepterat att du är borta. Och det har jag förmodningen inte gjort. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna göra det.Älskade Nicklas jag tänker på vår sista tid tillsammans, då när vi två var själva i stugan på Öland. Den tiden gav så mycket, du var så stark, du klagade inte. Jag saknar våra djupa samtal, du blev ju vuxen den sista tiden.

Minnen.............

I dag när jag cyklade hem från jobbet på Högstorp mötte jag en kille på blå moppe, sådan moppe som du har haft, hjärtat nästan stannade, det kanske var din moppe? Jag var tvungen att hoppa av cykeln och gå en stund för jag såg inget för alla tårarna. Jag saknar dig, saknar dig, saknar dig.

Vad är det som pågår? Ska vi vandra som robotar utan känslor?

Jag hoppas att jag inte uppfattas som gnällig och negativ, men. Får man känna sorg? Och hur länge? Får man känna meningslöshet och tomhet/saknad? Jag har läst i dagstidningen att antidepressiva läkemedel ökar stadigt. Vart är vi på väg? Ska man ha ett samhälle där man ska medicinera bort det som gör ont. Så att man slipper ångest över livet? Jag har frågat en lekman i ämnet hur antidepressiva medel verkar, blir man glad? Nej tyvärr det som händer är att man blir ”jämnare i humöret”, man känner inte så mycket av vad det nu är man vill döva. Tydligen är det vanligt att människor tar psykofarmaka för diverse kriser i livet, trasliga familj relationer, stressigt på jobbet mm. För mig i min sorg känns det som att jag lika gärna kunde operera bort en del av min hjärna. Den del med starka känslor för min son. Jag kämpar emot, men vem vet jag kanske blir tvungen ge upp. När jag tänker tillbaka på mitt liv så som det har varit innan Nicklas blev sjuk, kommer jag ihåg att det fanns mörka dagar även då. Självklart går det inte att jämföra med den ångest jag känner nu efter mitt barn. I dag 11 september, alla kommer ihåg när tvillingtornen i New York rasade. Den förödelsen man såg i Tv kan liknas mitt inre. Men åter till den ”vanliga” ångesten den som alla känner till? I dagens samhälle ska man dock förtränga alla svårigheter, man ska vara lycklig till varje pris. Men hur är det egentligen? Dag och natt finns väl i allas själar? Och vist känner sig alla vilsna ibland.

Jag har läst att det är tre saker som hjälper när man sörjer. Tiden, någon att tala med och att inte vara rädd för sina känslor. Men sorgen gör fysiskt ont, själv har jag haft ont i hjärtat enda sedan Nicklas fick sin diagnos. Det känns som att en järnhand håller mitt hjärta, sakta kramar handen, det gör ont, det är svårt att andas.

Jag försöker vara förnuftig. Acceptera smärtan och leva. Leva med risken för mera smärta och lidande, men jag hoppas att livet även har annat för mig. För tillfället är jag tacksam för de fridfulla dagar jag får. Som här, sitter i vår trädgårdsgunga. Den har Nicklas pappa snickrat ihop. Nicklas var stolt över sin pappas färdigheter och ville alltid vara med och snickra han också. När han blev äldre visade det sig att han hade talanger i ämnet vilket i sin tur gjorde att Nicklas pappa blev extra stolt.

Den här trä asken han Nicklas gjort. Han var mycket nöjd över sitt arbete. Den är så fin Nicklas, locket är så fint slipat, så lent, dina händer har format den. Jag tittar ofta på din trä ask..

Fortsatt arbete med Loppis

Brevet till by folket är klart och utskickat. I det står förslag på hur vi ska gå tillväga, och en del frågor som behöver lösas. Någon i byn tyckte vi skulle servera kaffe, och det vore trevligt, så nu undersöker jag om vem/vilka som vill hjälpa till med detta.

Vidare kan jag berätta att Ölandsbladet har lovat informera om vår loppis i särskild bilaga med evenemang i tidningen på tisdagen innan skördefesten. Jag har även pratat med ansvarig person för evenemangs kalendern i Borgholms kommun. Hon har redan skrivit information om loppiset på Borgholms kommuns hemsida under evenemangstips, samma text kommer att stå i litet häfte som delas ut på olika håll i Borgholms Kommun. Eventuellt kommer Barometern också skriva något. Själv tänkte jag ha ett blad om loppiset för allmänheten på anslagstavlor i Köpingsvik och Borgholm. På detta blad har jag tänkt använda bilden nedan.

Vägen till jobbet

Den här veckan har jag börjat återgången till mitt arbete, och det känns bra nu. Jag har försökt ett par gånger tidigare men det har inte fungerat då. Min sorg var för stor.

Som ni vet tycker jag om att vandra, så i går bestämde jag mig för att gå till jobbet. Det är ca. 4 km från vår bostad till Högstorp och Syncentralen som befinner sig där. Ute var det svalt, trots att solen sken. Mina tankar rörde sig om promenaden, hösten, svamplockning och mina kära arbetskamrater som alltid har stöttat mig. Jag travade på och till slut var jag vid "Rondellen", det är en ICA affär på Högstorp. Plötsligt kände jag mig olustig och spänd. Jag fortsatte att gå, men redan innan jag kom till Höstorpskolan var jag genomsvett. Minnerna rusade mot mig och jag kände mig som att bli överkörd av en ångvält. Ni förstår, på Högstorp är Nicklas uppväxt. Vi bodde i ett hus inte så långt från Högstorpskolan. Vi flyttade från Högstorp det året Nicklas blev sjuk. Omedvetet har jag undvikit Högstorp efter Nicklas bortgång. Vid mina tidigare besök på jobbet hade jag kört bil. Det har ju fungerat, så jag får väl köra ett tag eller vad tycker ni?


Vägen till jobbet, Högstorpskolan till vänster.

Loppis i Ramsättra!

Jag fortsätter med min insamling till Barncancerfonden, hoppas att nästa projekt gör att det blir mera gåvor för fortsatt forskning och bekämpning av cancer.

Planer angående by loppis i Ramsättra fortskrider. Det är nu bestämt att det hela kommer att gå av stapeln lördagen 2/10 under Skördefesten! På bild ser ni platsen vi ska vara på, hoppas bara att vädret är med oss. Skulle det regna får vi låna ladan på bilden rakt fram. Det är Helen som äger gården, hon är otroligt snäll som låter oss ha loppis på bästa platsen i byn.