Älskade Nicklas i dag är det 10 månader sedan du har lämnat oss….. Ser du hur mycket jag älskar dig, hur mycket jag saknar dig, hur mycket jag anstränger mig för att få ett värdigt liv. Ser du också hur mycket jag har strävat med att gå vidare med mitt liv. Hur jag ansträngt mig att göra rätt, men det ändå blev fel.Älskade Nicklas jag håller på att rätta till mina misstag. Jag tänkte beskriva det hela i bloggen så att kanske någon annan människa i sorg inte gör samma misstag.
Det hela började redan i somras, när min härliga energi efter vandringen sakta försvann. Jag blev frustrerad för jag ville inte sjunka in i sorgen igen, så som det varit före vandringen.
Om jag beskriver det, så känns min sorg som ett stort avgrundshål inom mig. För att hålet inte ska bli större har jag ansträngt mig för att hitta diverse meningsfulla aktiviteter som kan tänkas ge mig frid. Detta frenetiska sökande/tänkande har stressat mig otroligt. Men jag har ”kört på” utan hänsyn, utan att själv märka vad jag höll på med. Sorgen har helt enkelt gjort mig ”avtrubbad”. Nu i efterhand är jag själv förvånad över mitt agerande.
En duktig psykolog har gjort mig uppmärksammad på att jag ”bränner” min hjärna med alla mina tankar, vilket nu är uppenbart för mig. Hon har även sagt att jag inte har accepterat att du är borta. Och det har jag förmodningen inte gjort. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna göra det.
Älskade Nicklas jag tänker på vår sista tid tillsammans, då när vi två var själva i stugan på Öland. Den tiden gav så mycket, du var så stark, du klagade inte. Jag saknar våra djupa samtal, du blev ju vuxen den sista tiden.
Tenker på dere..
SvaraRaderaKlem fra Mali i Norge
Tänker också på Nicklas och hur mycket han gillade att baka...
SvaraRaderaKram
Annette
Är så ledsen för att ni förlorat er fine Niclas. Jag hittade hit via barncancefondens hemsida och kände att jag måste skriva en kommentar till detta inlägg. Jag känner så väl igen mig i sökandet efter meningsfulla aktiviteter. Jag hoppade på det ena och det andra för att fylla min tid. (Jag blev ensam hemma efter att förlorat min David, 11 år, då hans syskon flyttat hemifrån.) Efter en tid kändes inte aktiviterna meningsfulla längre och jag fylldes mer och mer av tomhet och sorg. Kvar stod människor som tyckte att jag svikit mina uppdrag (som ledamot i hundklubbar etc.) men jag tar mig friheten att strunta i det. Har man förlorat sitt barn har man rätt att göra det som känns rätt för stunden och ändra sig lika snabbt. För livet i sig själv kan aldrig bli rätt igen. Jag såg att du börjat i en vi-som-mist-grupp. Jag har ett enormt stöd i min grupp och får genom dem mod att leva som jag vill. Många många kramar till dig
SvaraRaderaJa kommer man någonsin att villa förstå och acceptera fullt ut, det har jag svårt att tro. Men man kanske måste försöka, någon gång, men utan att skynda.
SvaraRaderaKram