Början på oktober 2009. Nicklas njuter av en solig höstdag och spanar efter sin katt Missan.
Under min vandring har jag haft möjlighet att fundera över saker och ting. Det är en fantastisk kombination att vandra och tänka. Rekommenderas alla som inte provat.
På tredje dagen av min vadring upplevde jag att vandringen hade ytterligare ett syfte. Förutom att jag hedrade min son, samlade gåvor till Barncancerfonden och försökte bli "mera hel", började jag fundera över mitt enorma behov av tröst.
Någon inom vården har sagt till mig att när man förlorar sitt barn så söker man tröst, men ingen kan ge en trösten man behöver. Då upptäckte jag att det var precis detta jag gjorde! Det som hänt mig är så ofantligt stort för mig, att jag vill att hela välden ska veta om smärtan och saknaden och sedan trösta mig. Och vet ni, jag har fått tröst i mängder, världen har tröstat mig. Alla ni som har lyssnat, kramat mig och uppmuntrat min vandring. Alla ni som dagligen SMS-at, ringt men även följt min vandring både fysiskt och via bloggen. Även alla namnen på listan i insamlingen (som börjar bli lång). Så mycket tröst jag har fått!!!! Mitt hjärta sväller av kärlek och värme. I mitt hjärta finns min Nicklas.
Jag har öppet och ärligt valt att förmedla mina känslor och tankar på min blogg. Det har, tror jag resulterat i att andra människor i sorg vill ha kontakt med mig och min familj. De vill träffa oss. Och redan i går har vi träffat en familj. Jag var lite orolig att jag inte skulle räcka till då det trots allt inte är så länge sedan vår son dog. Men det kändes mycket bra, vi som är drabbade talar samma språk. Och vi har ett behov att tala med varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar