20 november Tre år sedan

 Fortfarande så overkligt att du inte är med oss Nicklas. Fortfarande så gör det så ont. Fortfarande är saknaden enorm.  

 Tack kära släkten att ni är med oss och hjälper oss i vår sorg.

 Du är så saknad älskade Nicklas.

Jag kan inget mera göra för dig Nickas, bara besöka din grav och som i dag, göra ett guldhjärta av rosor......

Känslor

I går och idag har jag cyklat samma väg som du gjorde Nicklas, när du skulle till och från din  gymnasieskola Procivitas.

Hela cykelvägen såg jag dig framför mig, hur du som glad och frisk kille cyklade till skolan när du började där hösten 2008. Sen mindes jag hur svårt det var för dig att cykla de sista veckorna när du kämpade dig till skolan med värkande stelt knä. Då när vi inte viste vad du drabbats av. Till slut var jag nästan framme vid Procivitas. Några ungdomar kom gående och en kille hejade glatt. Det var ngt. bekant över honom men jag vet inte vem det var. Jag ställde cykeln i cykelstället, kanske på samma ställe där du brukade ha din cykel parkerad? Med bultande hjärta gick jag in genom portarna till Procivitas. Nu var jag tvungen att bromsa känslorna och sluta tänka. Snabbt gick jag till andra våningen för där skulle jag på utbildning som anordnades via mitt arbete. Din skola orsakade en känslostorm, men jag klarade det. Nedan bild på Procivitas, Nicklas skola.

(Bilden tagen december 2009)

Sommaren tillbringade vi i stugan som nu är klar utvändigt. Altanen är inbyggt, och vi har fått ett soldäck. Orangeriet är klart förutom alla växter som ska dit. Du skulle ha älskat detta Nicklas. Så här ser det ut

Jag tänkte skriva ett inlägg i sommar men det blev inte av. I stället har jag skrivit klart "Nicklas sista år" som finns under sidor. Min man har uppmuntrat och stöttat mig under hela dokumentationen. Detta har gjort det möjligt att jag orkat skriva klart, för det var mödosamt och sorgligt. Min man har även läst igenom allt och givit synpunkter. Dokumentationen är en viktig del i vår sorgbearbetning. 

En annan del i min sorgbearbetning är behovet att fotografera och dela fotot med andra, som bilden ovan. Nicklas är med mig i varje sådan bild. 

Jackan hänger kvar.............

Befinner mig själv i stugan, tillåter mig själv att tänka på dig Nicklas. För att kunna fungera i min vardag måste jag styra/välja när jag ska tänka på dig. Det låter kanske vansingt för er som läser detta, men så är det för mig just nu. Men nu när jag är själv så tänker jag på dig och minns............tårar rinner sakta på min kind. Du är så saknad Nicklas, det gör så ont att veta att du är död. Efter din bortgång var jag noga med att vi skulle prata om dig och minnas, men med tiden har det blivit allt tystare. Jag orkar inte heller prata, det smärtar mig och min omgivning. Och jag förstår nu att du blir inte bortglömd för att vi inte pratar om dig, utan tystnaden är pga att det gör så ont. Står i dit rum och tittar på dina saker, tänder ett ljus och ställer den på din byrå som vi brukar göra när vi är i stugan. På kroken vid ytterdörren hänger din jacka så som du hängt den sist. Det känns bra att den hänger kvar.

Påsk 2012

Nu är vi i stugan sedan skärtorsdagen. Jag saknar dig mer än någonsin älskade barn. Bilden nedan är gammal och lite disig, i mitt hjärta är den skarp och klar.
Älskade Nicklas, din far gör nu verklighet av era drömmar! Hela ditt sista år har du och din far fantiserat och ritat på små lappar hur ni ville att vår stuga skulle se ut, bygga in altanen och bygga ett stort orangeri bredvid stugan. Du önskade dig ett stort apelsinträd! Jag lyssnade inte så noga på allt detta då det var fantasier, trodde jag. Men se, i går påskafton hade vi smyginvigning av vår inbyggda altan trotts att den inte var färdig. Och det var riktigt mysigt, du skulle älskat detta! Faster, Roger, Petter och Johanna var med.
Så här ser det ut om man står på fotbollsplanen. Orangeriet är högre än stugan och det måste det ju vara om man ska få in stora apelsinträd.

I dag skulle du fyllt 20-år .............

Så svårt det är att leva utan dig Nicklas. Tänker på dig varje dag och saknar dig otroligt mycket. I dag skulle vi firat dig..................

Många tänker på dig i dag, det vet jag. Vi i familjen vill göra denna dag så positiv det går och i framtiden, kanske, blir det en glad familjedag?

På morgonen var vi vid din grav och tände ljus och marschaller. Det var forfarande mörkt men gryningen var på väg.Sen tände vi en thailädsk lykta. (Med eftertanke tror jag att du hade föredragit en stor raket!)
Den flög i väg mot en molnfri himmel.

Innan vi åkte hem stannade vi till på Hovs Bageri och köpte en limpa till frukost. ( Känns alltid bra med besök på ett bageri när ens själ fryser.)

Vi hann precis hem till soluppgången. kl:8.12.

Efter en god frukost var det dags att skrapa trisslotter. Du älskade trisslotter, oj vad de satte fart på din fantasi. Det var så roligt att lyssna på dig när du fantiserade om allt du skulle göra när du vann storvinsten.................................. Dagens skrap gav ingen storvinst.

På eftermiddagen tittade vi på gamla bilder från 2002. Det är första gången efter din död som jag tittar på bilder på dig utan att börja storgråta, även fast gråten var nära.

Vi har alltid tyckt om att resa i vår familj. 2002 gjorde vi resan till Egypten. Nicklas du älskade att simma och bada. Redan som tioåring var du bäst på att simma i vår familj. Här är du precis på väg upp ur Röda havet efter en snorkel tur.

Nicklas du var den ende som vågade rida kamel. Höjdpunkten på resan! Här med din pappa och storebror.
Nedan en bild på oss fyra, vi stor inuti en av pyramidernaAlla våra resor gjorde vi för att du och din storebror skulle få uppleva mycket, och på så viss även minnas oss, era föräldrar när vi inte längre finns. Nu blev det inte så Nicklas. Så fel kan det bli.

Insamlingen till Barncancerfonden!

Insamlingen till Nicklas minne har nått målet!!!!!!!!! Insamlingen är öppen till den 23 maj 2012, så än finns det chans att bidra.

http://www.barncancerfonden.se/6999