2013-2014

I dag min födelsedag. Tar mig tid att reflektera över året som varit. Faktum är att jag tycker att detta år har varit bra. Trots sorgen efter Nicklas och min bröstcancer. Jag har lyckats på något vis fokusera på det positiva som finns runt omkring mig. Jag är otroligt tacksam att jag fått detta år här i Kina. Sorgen har varit lättare att bära här, kanske för att det har varit ett händelserikt år men också detta att mina nya vänner här har stöttat mig så bra! När jag tänker på detta så blir jag gråtmild av tacksamhet. Nedan med mina vänner på utflykt, några saknas på bild.

Det är ett annat liv man lever här, utan stress och en massa måsten. Man har tid för varandra, jag känner mig otroligt priviligierad. Så skönt det känns att äntligen känna sig stressfri. Det har tagit sin tid att bli av med stressen, faktiskt ett helt år! Jag verkligen njuter av att kunna tänka fritt och reflektera. Planera min och min mans tillvaro så att båda har roligt. Vår tid tillsamman har blivit rikare. Särskilt med tanke på alla resor som vi gjort! Nedan från senaste resan till Taiwan med goda vänner. (Nästan som en skolklass och lika fnissiga.)

Tänker på mina vänner och släkt i Sverige. Livet är inte lätt i Sverige längre, allt för många blir sjuka av att ständigt pressa sig framåt. Att vara en supereffektiv robot är det detta man ska sträva efter? Hela tiden jagandes efter vinsten? Vad är vinsten i Byråkratiska Sverige? Önskar jag var yngre skulle faktiskt vilja påverka…………

Nedan lite flera bilder från detta händelse rika år:

Vår son Filip med flickvännen Mikaela när de var på besök hos oss i början av Maj förra året. Faktum är att vår Filip kommer igen till oss nu på Lördag! Glädjen är total fasten vi saknar Mikaela som inte fick ledigt och inte kunde komma.

Här är jag nyopererad för andra gången, nu har jag inte kvar mitt högra bröst. 

Faktum är att jag repade mig ganska fort. Visserligen var vi tvungna att bli kvar i Shanghai större delen av sommaren då jag även skulle få strålning. Men det gjorde inget, vi reste både till Xian (terrakotta armen) och till Peking. Nedan min make på Muren.

Till slut var jag klar med strålningen och vi kunde åka till Sverige, 6 augusti. Så härligt att få träffa släkt och vänner i Sverige:))

Nedan min kära mor när vi var på väg till Filip och Mikaela i Uppsala. Det blev en trevlig lunch.

Sedan vår älskade Öland. Här dukas det till fest i vårt orangeri. Ronnies stolthet!

Åter i mammas kök, min kära systerdotter på besök.

Sista festen på Öland den gångna sommaren.

Åter i Shanghai, luften har inte varit den bästa till och från. Här provade en mask som skulle filtrera bort smoggen. Tyvärr tror jag inte den gör nytta.

Kärt besök från Sverige under hösten:))

Min duktiga Mandarin lärare. Gillar henne verkligen! Hon verkligen kämpar med att jag ska lära mig kinesiska. Och det går framåt, mycket tack att hon har humor. 

Jag gillar Kineser. Jag tycker dom är snälla människor, visserligen försöker de luras om de kan tjäna någon peng och ibland blir jag irriterad när ngn försöker tränga sig före i ngn. kö, eller snor taxin framför näsan på en, men det är bagateller. Hittills har jag inte träffat ngn. riktig elak kines. Men de är många, och ska man i väg på en utflykt ja då får man räkna med att få sällskap med ngn miljon kineser. Nedan en bild från senaset utflykten, trångt kan man säga.

För er som inte vet så är vi inne i hästens år. Kineserna roar sig med att ha "hästar" överallt. (Förra året var det ormar).

Ja sannerligen ett bra år hittills. Kan inte klaga om det fortsätter så här. Dessutom är jag inte rädd längre. Allt blir bra till slut fasten jag saknar dig så otroligt mycket Nicklas. Nedan en bild på dig Nicklas som jag fått från din rektor på Procivitas. Du ser lite mager ut och din blick är trött. Jag kommer i håg att du hade feber och jag var orolig för att du ändå skulle i väg på denna skolresa då kortet blev taget. Så nöjd och glad du var att du orkade åka på detta. Och det är jag så tacksam för. Strax efteråt fick vi söka upp sjukvården och din svåra resa började.................

30 januari................22 ÅR!

Livet går vidare, men for mig sa stannar det upp vissa dagar. En sådan dag var i torsdags den 30 januari då skulle du fyllt 22 år. Livet känns orättvist, varför fick inte du fortsatta dit liv, varför får jag.................
Jag bär dig i mitt hjärta. Genom mina ögon…….. inbillar jag mig…..kanske att du kan ta del av allt omkring mig? I mina tankar lever du……..

Du skulle älskat havet och öarna på Filippinerna! Jag kan se dig simma och dyka i det azurblå havet, du var ju så duktig simmare.....................nedan "vår" båt som vi åkte med mellan öarna.

Du skulle älskat "zip line". (Jag åkte)

Och den underjordiska floden med fladdermöss i taket.

Utanför grottan huserade ett gäng apor. Nedan var nog deras kung!

Jag hade velat skriva på bloggen den 30/1, men fick inte ngn tillfälle. Men vi, din far och jag, fick tillfälle att besöka katedralen i Puerto Pricesa på din dag och tände många ljus för dig älskade barn. Ngt annat kan vi inte göra för dig.......... Så saknad du är!

Julafton………Juldagen……...

Annorlunda Jul i ett annorlunda land. Vi befinner oss i Shanghai, Kina. Med vi menar jag min man och jag. Omständigheter har styrt oss något men detta är även självvalt att vi är kvar i Shanghai de stora helgerna………...
Minns våra jular när vi var en hel familj. Så roligt vi hade så mycket glädje. Kanske därför det är så svårt att fira jul nu för tiden? Men vi gör vårt bästa, vad ska vi annars göra. Nicklas skulle bli besviken om vi slutade fira jul! Vi kämpar på och hoppas att det blir lättare nästa jul.

4 år utan dig……………..

I dag fyra år sedan din död. Jag befinner mig i Shanghai, långt från din grav. Din far som befinner sig i Sverige just nu skickade några ny tagna bilder.

 Någon har lagt en sten med skrift "joy". Passande tycker jag för du kunde sprida glädje min son. Varför fick du inte fortsätta dit liv????????? Nu skulle du vara 21 år, kanske studera vid något universitet här i Shanghai? Din framtid………...
Att skriva detta är plågsamt, men det är en plågsam dag, en dag då jag tillåter sorgsna tankar.

I universum säges det finnas svarta hål. Men dessa är nog ingenting jämfört med de som jag har besökt. Ligger på botten av ett hål just nu.
Något som skulle underlätta är om någon från vår närmaste omgivning enkelt sa/skrev "vi sörjer med dig denna sorgedag". Men det kanske är för mycket begärt så här fyra år efter din död? Livet fortsätter och alla vill att det ska vara som vanligt. Men det blir aldrig mera som vanligt! De första åren har vår omgivning varit fantastisk men nu är det mera tyst. Jag saknar att någon spontant pratar om dig ibland? I glädjens tecken! Du var ju en del av mångas liv.

Världens tak

Nu är vi åter i vårt nya hem i Shanghai. Saknar dig, önskar du kunde komma...........Eller om jag kunde besöka dig. Men det går inte, fast ändå kanske en liten bit på vägen var jag när jag var i Tibet för en vecka sedan. Tibet, värdens tak! Så nära himmelen och alla stjärnorna.

Jag har alltid haft en dragning till rymden och alla stjärnor, särskilt mycket efter din död. Vet inte varför. Hoppades också att Budismen kunde ge mig någon själslig input. Men Budismen blev en besvikelse, här har varit samma religiösa förtryck av människor som i andra religioner. Och de vise munkarna har med slavar och fattiga människors hjälp kunnat bygga otroliga palats och gravmonument i guld och ädla stenar åt sig själva. Märkligt, eller hur? Nedan vackra Potala palats i Lhasa.

Det kändes i kroppen att vara på så hög höjd, men luften var otroligt klar, fastän syrefattig. Bergen och den karga naturen var otroligt vacker. Tystnaden var påtaglig. Nedan jakar fridfullt betande. En lysa för själen.

Vid Mount Everest Basecamp,byggde din far och jag en "stupa" av sten till dit minne. Travade stenar fulla av saknad..........

Jag bär min börda, på bilden nedan bär kvinnan sin. Jag hade gärna bytt med henne bara du fått leva.

Ni som läser detta ska veta att jag njutit av denna resa. Nicklas hade varit nöjd med sin mamma, hans motto var ju att leva livet, för de som får leva. Men saknaden efter dig min son är ständigt närvarande och i mitt hjärta finns ett smärtsamt hål.................att skriva till dig på bloggen ger lite lindring............

Himlen gråter med mig i dag........

Älskade Nicklas, tänker på dig, tillåter mig själv att tänka på de smärtsamma sista dagarna i dit liv. Dessa minnen har pockat på sin uppmärksamhet ändå sedan vi kom till Sverige och stugan på Öland i början av augusti månad. Särskilt svår dag var det när jag skulle sortera dina grejer som vi tagit till Öland från Växjö.....

Men annars har jag medvetet lyckats styra bort tankarna och är tacksam att jag för det mesta kan göra detta för att fungera i min tillvaro.
Och veckorna här på Öland har varit behagliga. Vi har hunnit träffa många goda vänner, din faster och Roger. Din kära bror var här nästan en vecka. Han ville att vi skulle göra en utflykt och leta efter en speciell strand som ni kallade för "fosilstranden". Där tältade ni med er far en gång för länge sedan.
Vi åkte till södra Öland och körde ner till östra sidan på många körvägar.   På bilden nedan letar Filip efter fosil.

Tyvärr hittade vi inte denna strand, men Filip vill att vi gör nytt försök nästa år.
Tidigt denna morgon skjutsade jag din pappa till bussen i Köpingsvik, därmed har han påbörjat sin resa tillbaka till Kina.

Nu är jag själv i stugan. Nu kan jag tillåta min sorg, jag tänker på dig och gråter, ute regnar det stora droppar, känns som att himmelen gråter med mig.
Konstigt liv jag lever? Jag vill inte plåga min omgivning med min sorg, utan väljer ensamma dagar medvetet vigda för sorg.
Människor som inte förstår (även släkt) tycker att man ska släppa taget? gå vidare? Det är enkelt att säga.
Min sorg efter dig Nicklas kommer att finnas så länge jag lever, så är det bara. Behovet av ensamma dagar likaså.

Juli månad och vi är fortfarande kvar i Shanghai.............

Älskade Nicklas utan att du märkt det själv så har du efterlämnat en stor gåva till mig. Gåvan jag gärna varit utan bara jag fått behålla dig i livet. Men det blev inte så, därför måste jag acceptera och är tacksam för det jag fått.  

En gåva med mod och styrka är resultatet efter allt som vi genomgått med dig under din sista tid på jorden. Och styrka och mod behöver jag, för livet har hela tiden nya överraskningar för oss.

Det är Juli månad och vi är fortfarande kvar i Shanghai. Meningen var att vi nu skulle vara på Öland i stugan, men det blev inte så.

Någon gång under mars/april månad tyckte jag mig känna en knöl i mitt ena bröst. Nej tänkte jag, det kan inte vara sant, jag som gått igenom så många undersökningar innan flytten hit till Shanghai och fått stämpel som ”very healthy person”.

Men strax efter besöket av din storebror och hans flickvän fick jag inse att jag var tvungen att söka sjukvård, (vilket inte var det första jag ville göra här i Shanghai).     

En bild på Filip och Mikaela vid deras besök i Kina under maj månad i år!    

                

Sedan hände allt väldigt snabbt, för den Kinesiska sjukvården är mycket effektiv, vilket blev en positiv överraskning.

Det visade sig att det inte var en knöl utan två!?!  Konstigt att jag inte märkt av detta? Kanske pga att jag under din sjukdomstid och efter din död, lärt mig att undertrycka mina känslor för att överhuvudtaget kunna överleva. Kan tänkas att jag även missat att gå på mammografi under din sjukdomstid och efter din död. Enligt läkaren var knölen stor och jag måste ha burit den i flera år. Det kan vara så att vi båda hade cancer samtidigt?

Pga knölens storlek och spridning så blev jag rekommenderad att operera bort hela bröstet samt ta bort lymf knutor på höger sida. Jaha tänkte jag så får det bli och hur det än blir så är jag inte rädd. Det hela kändes/känns som en bagatell jämfört med din svåra resa mitt älskade barn. Det absolut svåraste för mig blev i stället att informera din bror. Önskar jag kunde besparat honom detta! Älskade Filip du har lidit tillräckligt!

Operationen är nu gjord, jag går för närvarande på strålning som kommer att pågå till den 6 augusti. Först därefter kan vi åka till Sverige.

Strålningen får jag på vardagar så helgerna är behandlingsfria. Jag försöker leva efter dit motto Nicklas! Att i alla lägen verkligen försöka leva och göra det så positivt och bra som möjligt. Med andra ord fokusera på väsentligheter, så som du gjorde särskilt dit sista år i livet.

Under helgerna i juli har vi passat på att se lite mera av Kina. För ett par helger sedan var vi i Beijing. Vi har bland annat vandrat på Kinesiska Muren och besökt den "Förbjudna staden",det hade du gillat!

Förra helgen var vi i Xian, mitt i Kina! Där vi fick vi se en stor utgrävning av Terrakottakrigare.

Önskar så att du kunnat uppleva allt detta för du skulle ha älskat allt det. Du är alltid med mig Nicklas, saknar dig……………………..När jag ser min spegelbild så kan jag fortfarande inte se mig själv djupt i ögonen utan att börja gråta, för djupt där inne ser jag den obeskrivliga saknad efter dig.........