Juli månad och vi är fortfarande kvar i Shanghai.............

Älskade Nicklas utan att du märkt det själv så har du efterlämnat en stor gåva till mig. Gåvan jag gärna varit utan bara jag fått behålla dig i livet. Men det blev inte så, därför måste jag acceptera och är tacksam för det jag fått.  

En gåva med mod och styrka är resultatet efter allt som vi genomgått med dig under din sista tid på jorden. Och styrka och mod behöver jag, för livet har hela tiden nya överraskningar för oss.

Det är Juli månad och vi är fortfarande kvar i Shanghai. Meningen var att vi nu skulle vara på Öland i stugan, men det blev inte så.

Någon gång under mars/april månad tyckte jag mig känna en knöl i mitt ena bröst. Nej tänkte jag, det kan inte vara sant, jag som gått igenom så många undersökningar innan flytten hit till Shanghai och fått stämpel som ”very healthy person”.

Men strax efter besöket av din storebror och hans flickvän fick jag inse att jag var tvungen att söka sjukvård, (vilket inte var det första jag ville göra här i Shanghai).     

En bild på Filip och Mikaela vid deras besök i Kina under maj månad i år!    

                

Sedan hände allt väldigt snabbt, för den Kinesiska sjukvården är mycket effektiv, vilket blev en positiv överraskning.

Det visade sig att det inte var en knöl utan två!?!  Konstigt att jag inte märkt av detta? Kanske pga att jag under din sjukdomstid och efter din död, lärt mig att undertrycka mina känslor för att överhuvudtaget kunna överleva. Kan tänkas att jag även missat att gå på mammografi under din sjukdomstid och efter din död. Enligt läkaren var knölen stor och jag måste ha burit den i flera år. Det kan vara så att vi båda hade cancer samtidigt?

Pga knölens storlek och spridning så blev jag rekommenderad att operera bort hela bröstet samt ta bort lymf knutor på höger sida. Jaha tänkte jag så får det bli och hur det än blir så är jag inte rädd. Det hela kändes/känns som en bagatell jämfört med din svåra resa mitt älskade barn. Det absolut svåraste för mig blev i stället att informera din bror. Önskar jag kunde besparat honom detta! Älskade Filip du har lidit tillräckligt!

Operationen är nu gjord, jag går för närvarande på strålning som kommer att pågå till den 6 augusti. Först därefter kan vi åka till Sverige.

Strålningen får jag på vardagar så helgerna är behandlingsfria. Jag försöker leva efter dit motto Nicklas! Att i alla lägen verkligen försöka leva och göra det så positivt och bra som möjligt. Med andra ord fokusera på väsentligheter, så som du gjorde särskilt dit sista år i livet.

Under helgerna i juli har vi passat på att se lite mera av Kina. För ett par helger sedan var vi i Beijing. Vi har bland annat vandrat på Kinesiska Muren och besökt den "Förbjudna staden",det hade du gillat!

Förra helgen var vi i Xian, mitt i Kina! Där vi fick vi se en stor utgrävning av Terrakottakrigare.

Önskar så att du kunnat uppleva allt detta för du skulle ha älskat allt det. Du är alltid med mig Nicklas, saknar dig……………………..När jag ser min spegelbild så kan jag fortfarande inte se mig själv djupt i ögonen utan att börja gråta, för djupt där inne ser jag den obeskrivliga saknad efter dig.........

Påsk 2013

Vårt liv fortsätter på andra sidan jordklotet. Det är Påsk! Men vi märker knappt detta. Här firas inte Påsk. Jag tänker på alla våra påskfiranden med kära släkten. Så mycket gemenskap och så roligt vi haft, men det är annorlunda nu. Hur mycket vi ens anstränger oss så blir det aldrig som förut.......
I dag påskafton och en solig vårdag i Shanghai. Din pappa och jag gick en promenad, en av många promenader i denna mustiga stad.

Vi gick och gick till slut hamnade vi hamnade vi utanför Konficustemplet. Vi gick in i denna oas av lugn och tystnad, jämfört med vimlet ute på gatan. 

Precis vad jag behövde, för mina tankar var hos dig Nicklas.

Här fanns ljus till försäljning, äntligen kunde vi tända ljus för dig Nicklas. Du är alltid med oss.

Så mycket har hänt på så kort tid............
Vi bor inte kvar i vår lägenhet i Växjö, vi har flyttat till Kina. Ovan på bild utsikt från service lägenhet där vi bor nu innan våra möbler kommer. Sedan ska vi flytta in i en lägenhet som vi faktiskt har bestämt oss för i dag. Du skulle säker velat följa med hit, kanske fortsätta dina studier här i Shanghai?
Din storebror glädjer sig åt vårt beslut med flytten. Och om det blir så som vi alla vill så kommer han och hans flickvän att hälsa på oss här i Shanghai redan i april:))

Det har redan gått en månad sedan vi flyttat hit, till denna otroligt spännande och levande stad. Om jag tar det från början så var vi din pappa och jag här i oktober månad förra året och såg oss omkring för att se om vi kunde tänka oss att flytta hit. Och det kunde vi, trots vetskapen om allt nytt vi var tvungna att lära oss och att stora förändringar skulle ske i våra liv. O andra sidan så kändes/känns det som att, efter allt det svåra som hänt, behövdes/behöver vi förändringar för att kunna fortsätta våra liv.

Ovan en bild från ett "rökels kar" i ett tempel från Mingdynastin från 300-talet. Vi har tänt rökelse för dig Nicklas. Det är närmast att tända ljus för dig i en kyrka. Visserligen finns det några kyrkor här i Shanghai men det är inte som hemma, man får inte tända några ljus här. Vi saknar dig så.................
Så svårt det är att acceptera att aldrig mera få se dig, få krama dig, få följa dit liv.

Farmor

Kära Nicklas, din farmor finns inte mera, fredagen den 11januari var vi på hennes begravning. Hon dog
den 22december, din pappa var hos henne den sista stunden och höll hennes hand. Hon somnade in och slutade andas lugnt och stilla. Lugnt och stilla så som hela hennes liv varit, ett långt liv, hon blev 89 år.
Vissa människor blir gamla, andra dör unga, så är det bara, så är det att vara människa......
Begravningsakten var stämningsfull, blommorna gick i rosa, farmors älsklingsfärg. Den närmaste släkten var samlad och några av farmors vänner. Vi som var där tog en sista farväl av vår kära Ingegärd. Utanför kyrkan var det snöstorm.

20 november Tre år sedan

 Fortfarande så overkligt att du inte är med oss Nicklas. Fortfarande så gör det så ont. Fortfarande är saknaden enorm.  

 Tack kära släkten att ni är med oss och hjälper oss i vår sorg.

 Du är så saknad älskade Nicklas.

Jag kan inget mera göra för dig Nickas, bara besöka din grav och som i dag, göra ett guldhjärta av rosor......

Känslor

I går och idag har jag cyklat samma väg som du gjorde Nicklas, när du skulle till och från din  gymnasieskola Procivitas.

Hela cykelvägen såg jag dig framför mig, hur du som glad och frisk kille cyklade till skolan när du började där hösten 2008. Sen mindes jag hur svårt det var för dig att cykla de sista veckorna när du kämpade dig till skolan med värkande stelt knä. Då när vi inte viste vad du drabbats av. Till slut var jag nästan framme vid Procivitas. Några ungdomar kom gående och en kille hejade glatt. Det var ngt. bekant över honom men jag vet inte vem det var. Jag ställde cykeln i cykelstället, kanske på samma ställe där du brukade ha din cykel parkerad? Med bultande hjärta gick jag in genom portarna till Procivitas. Nu var jag tvungen att bromsa känslorna och sluta tänka. Snabbt gick jag till andra våningen för där skulle jag på utbildning som anordnades via mitt arbete. Din skola orsakade en känslostorm, men jag klarade det. Nedan bild på Procivitas, Nicklas skola.

(Bilden tagen december 2009)

Sommaren tillbringade vi i stugan som nu är klar utvändigt. Altanen är inbyggt, och vi har fått ett soldäck. Orangeriet är klart förutom alla växter som ska dit. Du skulle ha älskat detta Nicklas. Så här ser det ut

Jag tänkte skriva ett inlägg i sommar men det blev inte av. I stället har jag skrivit klart "Nicklas sista år" som finns under sidor. Min man har uppmuntrat och stöttat mig under hela dokumentationen. Detta har gjort det möjligt att jag orkat skriva klart, för det var mödosamt och sorgligt. Min man har även läst igenom allt och givit synpunkter. Dokumentationen är en viktig del i vår sorgbearbetning. 

En annan del i min sorgbearbetning är behovet att fotografera och dela fotot med andra, som bilden ovan. Nicklas är med mig i varje sådan bild. 

Jackan hänger kvar.............

Befinner mig själv i stugan, tillåter mig själv att tänka på dig Nicklas. För att kunna fungera i min vardag måste jag styra/välja när jag ska tänka på dig. Det låter kanske vansingt för er som läser detta, men så är det för mig just nu. Men nu när jag är själv så tänker jag på dig och minns............tårar rinner sakta på min kind. Du är så saknad Nicklas, det gör så ont att veta att du är död. Efter din bortgång var jag noga med att vi skulle prata om dig och minnas, men med tiden har det blivit allt tystare. Jag orkar inte heller prata, det smärtar mig och min omgivning. Och jag förstår nu att du blir inte bortglömd för att vi inte pratar om dig, utan tystnaden är pga att det gör så ont. Står i dit rum och tittar på dina saker, tänder ett ljus och ställer den på din byrå som vi brukar göra när vi är i stugan. På kroken vid ytterdörren hänger din jacka så som du hängt den sist. Det känns bra att den hänger kvar.