Lucia

I dag Lucia, jag klarade inte att lyssna på Luciafirande på Tv i morse, inte heller medverka i Luciafirandet på jobbet, utan bad att få komma till jobbet lite senare

Nu skriver jag inte detta kära läsare för att ni ska tycka synd om mig, för det är det sista jag behöver, utan det är som det är. Julen och alla traditioner med den har skattats högt av vår familj, men den som älskade julen mest var vår Nicklas. Från första december och framåt studsade han runt av ren glädje inför alla våra traditioner ända sen han var liten. Trots detta eller kanske just därför så känns det svårt inför julen och alla traditioner. Jag vet också att jag delar den känslan med många andra som förlorat någon de älskar.

På min vandring i dag till jobbet upplevde jag denna vackra soluppgång som jag här vill dela med mig.

12: "att bara vara"

Är det sant att att regeringen tagit bort posten som folkhälsoministern?! Inför valet uttalade sig dåvarande folkhälsoministern Maria Larsson att i hennes vision ingick också att som minister motverka stress.

Vi kanske klarar oss ändå om vi bara lär oss att skippa alla "måsten", och gör det vi verkligen vill! Det känns så enkelt att tänka tanken, att bara göra det vi verkligen vill.

Men hur ofta om dagen tänker man tanken "jag måste göra......."? Egentligen finns det få "måsten", i stället finns fantastiskt många val. Å andra sidan kan även val vara stressande.

Citat av Hugo Grotius: "Frihet är den makt vi har över oss själva."

11: "att bara vara"

I går hade Nicklas namnsdag, jag vet inte vad jag hade kunnat ge för att få ge honom en kram och få en kram tillbaka.

Jag hoppas att alla barn när de än har sin namnsdag får det som betyder mest här i livet vardaglig närhet och den tid det kräver. Och då förstås inte bara på namnsdagen.

Ett foto taget för länge sedan på vår Nicklas och hans storebror.

10: "att bra vara"

(Detta inlägg skrevs 5/12, jag måste ha gjort ngt. tokigt då de hamnat under 4/12!?)
I vanliga fall skulle min familj äta saffranskaka så här på 2-a advent. Men inget är som vanligt längre, ingen saffranskaka enbart tankar om liv, samhälle, det goda mot det onda.



Vårt samhälle är som det är, men kunde bli bättre. Många håller med men är passiva. Önsketänkandet vore att var och en tar sitt ansvar i samhället, exempelvis mot stressen. Men vem orkar, hinner....



Jag själv har ju inte heller tagit mitt ansvar tidigare, men allt som har hänt gör att jag ser världen med andra ögon helt enkelt. Och instämmer i Karins kommentar i går på bloggen. Karin, en mamma som förlorat två söner, så otroligt smärtsamt...........



Jag kan inte vänta på att någon annan tar tag i problemen, utan jag vill hjälpa till nu! Och tar risken att jag kanske befinner mig på djupt vatten.



Jag tror på det goda, att det som läker och gör helt är starkare än det som bryter ner och förstör. Att Nicklas sista plågsamma år och hans död ger kraften för det goda.....................

9: "att bara vara"

Här kommer några tankar kring våra arbetsplatser, sådant jag själv har upplevt, men även hört hur andra har det i vårt avlånga land.

I vårt "nya informationssamhället" har våra arbetsplatser blivit så komplicerade eller ska man kalla det i stället kvalificerade? Förutom själva yrket som en människa har utbildats till ska hon/han även klara av en mängd andra uppgifter som hon/han egentligen inte är så bra på. Fort ska det gå! Jag har hört att det ibland går så fort, dokument som ska läsas "skummas på ytan", vilket innebär risken att det vesäntliga missas.

Sedan ska alla kunna de olika dataprogrammen, dessutom medverka i olika grupper och utarbeta olika regelsystem m.m. alla ska vara delaktiga. Delaktighet är ju jättebra, men hur lösa det på annat vis, så att arbetstagaren inte blir för splitrad i sitt yrke? Sen undrar jag om det är så kosnadseffektivt i längden?

På tal om kostnader, om vi tänker oss en sådan komplicerad arbetsplats, dessutom slimmad, någon blir sjuk, de andra drar ett stort lass och knäar. Om inte allt ska rasa så måste man snabbt ta in personal utifrån. Det finns visserligen bemanningsföretag i mängder, (har sett på nätet) och olika professioner. Men jag undrar hur det går till rent konkret, även om personen har rätt utbildning, klarar personen att lära sig allt det andra som man ska kunna på den specifika arbetsplatsen? Eller blir personen mer börda än nytta för arbetsplatsen? Särskilt om det rör sig om att "hoppa in" på kort tid.

Mera stress:

En kollega i optikbranschen i ett mindre företag berättade för mig att de har så mycket att göra, att de är stressade, och därned även lite otrevliga mot varandra. Jag tyckte det var tråkigt med otrevligheter, men att det var ju bra att de hade mycket att göra, att affärerna går strålande. Men det konstiga var att affärerna inte var så strålande trots att det var så mycket att göra. Jag föreslåg då att alla skulle skriva upp allt de gjorde på en dag och hur lång tid saker och ting tog att göra, min kollega skulle fundera på detta, men trodde inte att tiden fanns för sådant.

Hur är det på era arbetsplatser kära läsare?

Nu kommer ett citat av Petronius Arbiten publicerat i Smålandsposten 23/11 2010:

"Vi tenderar att möta varje ny situation med att omorganisera...... en underbar metod för att skapa en illusion av framsteg medan man framkallar förvirring, ineffektivitet och dålig moral."

8: "att bara vara"

På gårdagens morgonnyheterna hörde jag att ambulansförare har en pressad arbetssituation, att de är så uttröttade och stressade att de inte hinner kontrollera bilarnas utrustning. Syrgasen tar slut. Utrustningen fungerar inte. Flera alvarliga incidenter har inträffat, även med dödlig utgång.

Vad är viktigt? Hur länge kommer vårt samhälle att fungera om man hela tiden arbetar med marginaler och "slimmar" organisationer?

Med sorg i hjärtat.......................

Idag har jag varit i domkyrkan och tänt ljus för min Nicklas och för en liten flicka som nyligen lämnat vår värld.Hennes mamma meddelade mig i går att himmelen berikats med ytterligare en ängel, att Tilda som hon heter, somnat in för alltid, lugnt och stilla.

Jag träffade den rara Tilda i juni månad under min vandring, ännu ett oskyldigt barn drabbad av cancer.

Jag tänker på Tilda och hennes familj och sänder varma kramar, och ni som läser får gärna delta genom att tända ett ljus.