I DAG 6 ÅR SEDAN DU LÄMNADE OSS

Ett brev till Nicklas………

I dag är det 6 år sedan du lämnade oss.  Tänker på alla minnen du givit oss under dit alldeles för korta liv. Som barn var du som de flesta pojkarna. Lite busig och för det mesta glad. Du älskade tetas med din storebror även vid risk av bråk. Du var duktig simmare, faktiskt bäst i vår släkt och vid 12 års ålder började du tävlingssimma. Vid 14 års ålder bytte du simning mot squash, även detta gick bra och som bäst blev du 5:a i junior SM. Ett av dina stora intressen var musik, du kunde spela piano, gitarr men trummor blev din favorit. Med några vänner startade du ett rockband. Du älskade naturen och var verksam inom friluftsfrämjande. Ja du han med en hel del under ditt korta liv. Din faster sa en gång, att du alltid hade bråttom att hinna med så mycket som möjligt, som om att du visste att dit liv skulle bli kort.

Så många ljusa minnen att tänka på. Men det är förts nu efter så många år efter din död som jag klarar av det. Tänk att så fina minnen kan smärta så………

Sen, när du drabbades av sjukdomen enbart 16 år gammal, blev du snabbt vuxen. Vi vet inte varifrån du fått din styrka och uthållighet under din sjukdomstid.  Men du var så stark och tidigt bestämde du att vi som var kring dig inte skulle vara ledsna. Och det trots att vi redan tidigt visste att vi skulle förlora dig och att du själv var medveten om att du skulle lämna oss. Jag tror att det var svårare för dig att se dina kära omkring dig ledsna än själva vetskapen att du skulle dö. Trots alla negativa besked levde vi alla på hoppet in i det sista, att ett mirakel skulle ske…………

Du ville verkligen leva livet!!! och när du hade svåra smärtor valde du bort morfin, eller tog minsta möjliga dos för du ville inte sova bort din sista tid………

En gång sa du att vi som får leva ska verkligen leva! Det kändes som en omöjlighet åren efter din död. Men nu ser jag livet på ett annat vis. Även fast det är smärtsamt att tänka på att jag behövde förlora dig först för att kunna se annorlunda på livet. Men så är det, hela livet har jag haft rädslor och oro för både stort och smått. Men mest som många föräldrar att något ska hända barnen. Och vad hjälpte det??? Jag önskar att jag hade haft förmågan att fokusera mera på kärlek än rädslor. Jag skickar ett budskap och hoppas att ni som läser detta funderar lite hur ni själva har det. För jag har förstått att många bär omkring på onödiga rädslor. Detta efter att ha läst alla mail i mängder jag fått från okända via adressen på min blogg.

Vi kommer aldrig att sluta älska dig, aldrig att sluta sakna dig, vi längtar så efter att få krama dig………….

Din mamma, pappa och storebror

Nera Runesson

PS: Skickade detta brev även till SmålandsPosten, de har publicerad brevet med vissa ändringar. Skickade brevet till SP för att föra ut mitt budskap.