Nicklas på "besök"!!!

Kära läsare ni få som är kvar, ni undrar kanske varför jag skriver så sällan? Ni tror kanske att sorgen har minskat? Nej den har inte minskat, det är jag som inte visar den lika tydligt. För att orka leva med sorgen så försöker jag koncentrera mig på annat, på så viss upprätthålla någon sorts balans i livet.............Försöker skriva mindre ofta i bloggen.............

Försöker göra roliga saker, som att resa och njuta av resan. För september månad har varit en rese månad för mig. Det har bara slumpats sig så att det blev två resor denna månad fasten de var korta. I inlägg från 10 september skriver jag om resa ett. Dagens inlägg om resa två.

Min make och jag har varit på en härlig resa med goda vänner till Irland. Att resan blev härlig är våra goda vänners förtjänst! Vi har kunnat vara oss själva även när "sorgen kom upp till ytan" och accepterade. Ibland har vi ett behov, att kunna prata om vårt älskade bortgångna barn, utan att det blir obekvämt. Vi vill ha det naturligt för det är en del av oss.

En natt efter en trevlig dag med våra vänner kom Nicklas på besök till mig i min dröm. Det var en mycket verklighetstrogen dröm, fasten han bara var 12 år i drömmen. Jag var så lycklig för Nicklas var så gosig och kramig. Han var glad och visade mig sitt ben där det endast syntes ett litet märke efter cancern. Han sa glatt att nu var cancern borta. Både Nicklas pappa och storebror var med i drömmen. Vi kramades skrattade, var lyckliga. Sen tittade Nicklas mig djupt i ögonen, han sa "livet är så kort" hans ögon var så sorgsna. Med ett ryck satte jag mig upp i sängen och vaknade, mina kinder var våta av tårar, klockan var två på natten. Det tog en stund innan jag lugnade ner mig. Men jag var så tacksam att Nicklas kom till mig i min dröm, att jag fick krama honom och höra hans budskap.

Nu slutar jag skriva för i dag........

Livet en gåva?

Vid ett tidigare inlägg skrev jag om föreningen VSFB (21/8). Vid senaste mötet blev jag informerad om att föreningen hade egen samtalsgrupp på Facebook. Jag är numera medlem där. Så mycket sorg och saknad det finns..........så mycket svår, tung läsning........uppgivet, ibland bittert. Olyckliga mammor, och jag är en av dom.

Blir förvånad att det är så många som förlorat sitt barn/tonåring genom att barnet tagit sitt liv. Under Nicklas sjukdomstid tog han ofta upp detta ämne, han tyckte inte om att någon tog sitt liv, så onödigt tyckte Nicklas som ville leva.

För några veckor sedan var jag på en utbildningsdag med jobbet där vi diskuterade etik. En känd föreläsare ställde bland annat dessa frågor:

Har människan en fri vilja? Vad är människans drivkraft i livet? Har alla människor lika värden? Svaren blev många men inte precisa!

En medarbetare ställde då en fråga. Varför unga människor tar sitt liv? Föreläsaren hade en delvis egen teori. Om barn alltid får allt de vill ha och mer därtill, har dom ingenting att längta efter. Om de aldrig behövt anstränga sig för något, föräldrarna serverar allt. När de sen kommer ut i arbetslivet och upplever verkligheten ställer de sig frågan "är detta allt?" Förmodligen finns andra förklaringar, men tanken är provocerande. Gör välfärden våra barn egofixerade så pass att de inte passar in i verkligheten?

Crvenka

I många år har min syster och jag planerat att vi skulle göra en gemensam resa med våra familjer. En resa till våra rötter på vår mammas sida. En resa till Serbien. Detta planerade vi redan när våra yngsta barn var i 10-års ålder, men vi lyckades inte, antingen var någon av våra män upptagna med sina jobb, eller så var våra barn upptagna med idrottstävlingar och/eller studier. Vi hade helt enkelt inte kraft att genomföra våra planer. Sen blev Nicklas sjuk............

I år, 19 juli fyllde min mamma 80 år. Efter förslag från min syster så bestämde vi, att vi tre, min mor, syster och jag skulle åka själva! Så den 2/9 bar det i väg. Jag funderade över hur mottagandet skulle bli då det var så länge sedan vi träffades?

Första stopp var i Belgrad där vi möttes av min morbror och en yngre släkting. Med bil kördes vi till Crvenka. En liten by 2 timars bilresa norr om Belgrad. Inte behövde jag fundera över mottagandet! Så hjärtligt och generöst, alla ville träffa oss och bjuda på något!

Det blev trångt men hjärtligt!

Äntligen fick vår mor träffa sina syskon som fortfarande är i livet.

Människorna där hade inte så mycket materiellt, men mänsklig värme, tid för varandra och omtanke fanns i överflöd. Att få jobb i byn var nästintill omöjligt, fasten det fanns stora fabriker, bland annat socker fabriken. Nedan en lastbil full med sockerbetor.

Brukligt är att odla egna grödor, en del födde upp hönor, ankor, grisar, kalkoner....

Ingenting kastades, allt återanvändes. En dag fick vi se denna man med häst och vagn, han samlade in skrot, trasiga tvättmaskiner m.m. Då och då ropade han högt sitt ärande, de som ville kunde bli av med ut tjänta prylar.

Inte bara människor hjälpte till med återanvändning Den här hunden var känd i byn som miljöhund. Någon har tränat hunden att leta efter plastflaskor.

Det blev intensiva dagar i Crvenka, många skulle besökas. För det mesta gick vi till fots, ibland lånade vi deras cyklar. Solen gassade det var 30-35 grader i skuggan. Äntligen fick vi användning av sommarkläderna.

Vi besökte by kyrkan och tände ljus för dig Nicklas och för de andra som är borta.

Älskade Nicklas, du var med mig i mitt hjärta hela resan.

Loppmarknad på Västra Esplanaden

Den här sommaren har jag inte haft tillräckligt med energi att ägna mig åt insamlingen på barncancerfonden till Nicklas minne. Känner nu att energin är på väg tillbaka så då är det dags att göra ngt. Förra veckan hade jag semester och passade på att vara kvar på Öland några extra dagar. Det är mycket vilsamt att vara på Öland. Det är enkelt "att bara vara". Jag kunde njuta av våra vackra rosor som i år är nästan är självlysande.

Detta gav mig kraft, då kunde jag tänka på Nicklas på ett fridfullt sätt, trots att saknaden är oförändrad. Jag kunde även planera och bestämma mig för hur jag skulle fortsätta med insamlingen till barncancerfonden.

Efter fridfulla dagar på Öland var jag åter i Växjö på torsdagen. Detta för att förbereda mig inför loppmarknaden i Växjö som jag bestämt mig att medverka i. Ett arrangemang som Växjö kommun anordnar då och då. Tänkte att jag skulle prova på, särskilt då jag hade kvar en hel del grejer som goda vänner och grannar hade skänkt till förmån för barncancerfonden. Nedan bilder från loppmarknaden 27/8 2011.

Förutom mitt bord, så var hela Esplanaden full av olika stånd.

Faktum är att jag lyckade sälja det mesta, fasten mycket billigt. Fick in 870:- som nu är insatta på Barncancerfonden.

Sibiriskt ordspråk

Sedan förra hösten är min man och jag medlemmar i en förening som heter VSFB. (vi som förlorat barn). En förening som har medlemmar i hela Sverige, men även utomlands. Föreningen är politiskt och religiöst obunden. Och är till för föräldrar och anhöriga som förlorat barn oavsett dödsorsak.

I Växjö är vi en mindre skara sorgsna föräldrar. Lokalt anordnas träffar för oss en gång per månad. Själv går jag inte regelbundet då detta tar så mycket energi. Givetvis så får jag mycket tillbaka de gånger jag orkar gå på träffen, men som sagt, så klarar jag inte att gå varje gång, ännu. Sist jag var på träffen (förra veckan) så pratade vi om ångest. Ingen visste exakt vad ångest var innan barnets bortgång, men efteråt plågades de flesta av detta svåra. Något som alla i gruppen upplevde och kopplade till ångesten, var en ren och fysisk smärta i hjärtat. En mamma berättade då om det gamla Sibiriska ordspråket: "Sina gamla föräldrar begraver man i jorden, men sitt barn begraver man i sitt hjärta."

Valnötsträdet!

Vid stugan på Öland växer ett valnötsträd. Den har Nicklas pappa planterat när Nicklas föddes. Ett träd som vi i familjen älskar och vårdar. Trädet växer mycket sakta och hittills har den gett liten skörd av små valnötter. Skörden räckte till så att alla i familjen fick en nöt att smaka. Älskade Nicklas du skulle bli förvånad om du såg trädet i dag! Vilka stora valnötter det kommer att bli, och så många!

Kärt besök!

En dag i juli bankade det på dörren till vår stuga. Jag öppnade dörren och mitt hjärta slog en volt! Utanför dörren stod ett par av Nicklas bästa och äldsta kompisar! Så underbart att se dom här, så modigt av dom att komma hit.

Vi satte oss på altanen och pratade en stund. Där på altanen hade dom suttit många gånger tidigare med Nicklas och oss, bl.a. ätit pannkakor som Nicklas pappa ofta bjudit på till frukost.

De berättade att dom hade tältat i Borgholm, och när dom ändå var så nära så ville dom hälsa på, titta runt på vår tomt och minnas.....

Efteråt, när de hade åkt, kom tårar av tacksamhet. Ronnie och jag var så tacksamma och glada för detta korta besök, samtidigt kände vi sorg för att vår Nicklas inte fick vara med dom. Men vi är tacksamma att han är med dom i deras tankar.