Loppmarknad på Västra Esplanaden

Den här sommaren har jag inte haft tillräckligt med energi att ägna mig åt insamlingen på barncancerfonden till Nicklas minne. Känner nu att energin är på väg tillbaka så då är det dags att göra ngt. Förra veckan hade jag semester och passade på att vara kvar på Öland några extra dagar. Det är mycket vilsamt att vara på Öland. Det är enkelt "att bara vara". Jag kunde njuta av våra vackra rosor som i år är nästan är självlysande.

Detta gav mig kraft, då kunde jag tänka på Nicklas på ett fridfullt sätt, trots att saknaden är oförändrad. Jag kunde även planera och bestämma mig för hur jag skulle fortsätta med insamlingen till barncancerfonden.

Efter fridfulla dagar på Öland var jag åter i Växjö på torsdagen. Detta för att förbereda mig inför loppmarknaden i Växjö som jag bestämt mig att medverka i. Ett arrangemang som Växjö kommun anordnar då och då. Tänkte att jag skulle prova på, särskilt då jag hade kvar en hel del grejer som goda vänner och grannar hade skänkt till förmån för barncancerfonden. Nedan bilder från loppmarknaden 27/8 2011.

Förutom mitt bord, så var hela Esplanaden full av olika stånd.

Faktum är att jag lyckade sälja det mesta, fasten mycket billigt. Fick in 870:- som nu är insatta på Barncancerfonden.

Sibiriskt ordspråk

Sedan förra hösten är min man och jag medlemmar i en förening som heter VSFB. (vi som förlorat barn). En förening som har medlemmar i hela Sverige, men även utomlands. Föreningen är politiskt och religiöst obunden. Och är till för föräldrar och anhöriga som förlorat barn oavsett dödsorsak.

I Växjö är vi en mindre skara sorgsna föräldrar. Lokalt anordnas träffar för oss en gång per månad. Själv går jag inte regelbundet då detta tar så mycket energi. Givetvis så får jag mycket tillbaka de gånger jag orkar gå på träffen, men som sagt, så klarar jag inte att gå varje gång, ännu. Sist jag var på träffen (förra veckan) så pratade vi om ångest. Ingen visste exakt vad ångest var innan barnets bortgång, men efteråt plågades de flesta av detta svåra. Något som alla i gruppen upplevde och kopplade till ångesten, var en ren och fysisk smärta i hjärtat. En mamma berättade då om det gamla Sibiriska ordspråket: "Sina gamla föräldrar begraver man i jorden, men sitt barn begraver man i sitt hjärta."

Valnötsträdet!

Vid stugan på Öland växer ett valnötsträd. Den har Nicklas pappa planterat när Nicklas föddes. Ett träd som vi i familjen älskar och vårdar. Trädet växer mycket sakta och hittills har den gett liten skörd av små valnötter. Skörden räckte till så att alla i familjen fick en nöt att smaka. Älskade Nicklas du skulle bli förvånad om du såg trädet i dag! Vilka stora valnötter det kommer att bli, och så många!

Kärt besök!

En dag i juli bankade det på dörren till vår stuga. Jag öppnade dörren och mitt hjärta slog en volt! Utanför dörren stod ett par av Nicklas bästa och äldsta kompisar! Så underbart att se dom här, så modigt av dom att komma hit.

Vi satte oss på altanen och pratade en stund. Där på altanen hade dom suttit många gånger tidigare med Nicklas och oss, bl.a. ätit pannkakor som Nicklas pappa ofta bjudit på till frukost.

De berättade att dom hade tältat i Borgholm, och när dom ändå var så nära så ville dom hälsa på, titta runt på vår tomt och minnas.....

Efteråt, när de hade åkt, kom tårar av tacksamhet. Ronnie och jag var så tacksamma och glada för detta korta besök, samtidigt kände vi sorg för att vår Nicklas inte fick vara med dom. Men vi är tacksamma att han är med dom i deras tankar.

På väg...................

Att vara på väg, gör att sorgen är lättare att bära...................................

Nicklas katt Missan som inte bor hos oss längre hälsar på ibland, ger lättnad åt vår sorg.

Snart 3-e veckan slut efter midsommar,

och min 3-e semestervecka. Om min föra sommarsemestern var intensiv och full av aktiviteter så har den här semestern varit lugn och långsam med mycket tid till att tänka. Detta var inte planerat men så blir det ibland. Sedan midsommarhelgen har en envis virus/bakterier huserat i min hals. Resultat blev hosta, feber, m.m.... Sorgen blir så mycket mera påtaglig när man är sjuk, med all tid att tänka och sakna...............I dag var jag vid sandgroppen Nicklas, en av dina favoritplatser när du var liten.
Jag ser sommaren

Din pappa har plockat kantareller i dag, 11kg

Andra sommaren.......................

Jag förundras över tiden! Att jag redan är inne på andra sommaren utan dig mitt älskade barn. Saknaden och smärtan är oförändrad, men numera inlindat i något mjukt så att det inte syns "utåt" (tro jag, hoppas jag). Det säges att med tiden kommer friden, jag väntar......

Midsommar firade vi med vår kära släkt i vår stuga på Öland. Från stugtomten ser man farmors och farfars gamla hus där vi alltid firat våra midsommar och klätt en midsommarstång. Men den tiden är förbi, huset är sålt, Nicklas och farfar är borta...........


I år bestämde vi och gjorde vår första en midsommarstång vid vår stuga, se så fin den blev.

Sedan blev det dags för vår knytis som brukligt är: sill och potatis, grillat och tårta. Vi spelade kubb, unga mot gamla. OBS! Gamla vann!!!

Vad skulle man göra utan släkten, att umgås på detta lättsamma sätt. Dessutom, flera gånger under kvällen nämndes Nicklas och både faster och moster berättade roliga episoder om vår Nicklas på ett naturligt och varmt sätt, jag är otroligt tacksam för detta!

(Nedan dokumenterat 2011-07-02)
Söndagen 26/6 åkte alla hem utom jag och min syster då våra semestrar hade börjat. Hela veckan var solig och varm. Själv fick jag inte njuta av detta på grund av tråkig virus/bacill som fick mig att sova mesta tiden. Min stackars syster fick roa sig bäst själv.
Jag låg i soffan precis där du har legat min son när du var sjuk, jag tittade på träden, himlen, ett och annat moln som gled förbi.........flyger du där mitt barn?