3:” att bara vara”

Fortsättning/3-e inlägg på tema stress.


Är vi fria människor? Lever vi i ett fritt land? Känner vi oss fria eller sitter vi i "mental rävsax"????

Det här som kommer nu gäller inte alla, men många: Vi har inte tid att tala med varandra! Och då menar jag både på våra arbeten och privat med vänner och i våra relationer. Dessutom orkar vi, eller hinner inte föra det inre samtalet med oss själva. Vi fyller på och fyller på utifrån. Vi är konsumenter och mottagare, vi är snart genetiskt kartlagda men sammanhangen där vi kan tala om vad som finns inom oss, vad vi känner och vilka vi är, blir färre.

Hur mår våra barn???????????
I tidningar står att läsa att våra barn och tonåringar är stressade! Att självmord hos tonåringar har ökat! Ja om vi vuxna är så stressade självklart så speglas det det hela på barnen.

Vi lever i ett högt presterande kultur, i generationer har vi blivit fostrade att vi inte duger om vi inte presterar. Jag tror att vårt högteknologiska samhälle med all informationsflöde, där allt ska gå så fort, men allt tar sån tid, vilket vi har svårt att inse och acceptera, därför kommer vårt högpresterande kultur att kräva många offer.

I en rapport från Karolinska institutet 2009 står att var tredje kvinna och var fjärde man i arbetslivet känner sig stressad några dagar per vecka eller mer. Och att intensiv stress orsakar allvarliga och kostsamma problem i dagens arbetsliv.

Och hinner man då inte stressa av på fritiden så.............................

I går 20/11 ett år sedan du lämnade oss...............

Din närmaste släkt var samlad. Vi hjälpte varandra igenom denna svåra dag

Jag är tacksam att din sten var på plats till denna dag som var viktigt för oss. Din sten som din far ritat med stor omsorg och många timmars funderande.

Att se att så många har besökt din grav värmer mitt hjärta.

Du är inte glömd min son. Många saknar dig. Vi älskar dig...................................

Tack alla som på olika sätt uppmärksammat och hjälpt oss igenom denna dag.

Sista dagen........................

Kära läsare mina tankar i sviten "att bara vara" planerar jag fortsätta med nästa vecka. Just nu kretsar mina tankar enbart kring Nicklas och hans sista tid i livet. I morgon är det 1 år sedan han lämnade oss. Bilden nedan togs 8/11 2009. En av våra sista bilder där Nicklas är med.

Så i dag minns jag sista dagen med Nicklas i livet..................

Sista blicken från hans ögon.....................

Sista kramen jag fick ge..............

Så svag du var min son den här dagen men ändå så stark. Du kunde inte prata för den kraften som gick åt till detta behövde du för att andas. Men du var med oss hela tiden, du ville att vi skulle läsa högt för dig ur din bok, att vi skulle sitta nära dig, du ville att vi skulle hålla om dig. Hela dagen ville du att vi; din far, storebror och jag skulle krama dig och hålla om dig, mera än vanligt. Ändå förstod vi inte........

Vi åt en sista måltid tillsammans, du var så svag jag ville hjälpa dig med besticken, men det fick jag inte, du skulle hålla besticken själv, du åt mycket sakta. Jag satt mitt emot dig som jag alltid gjort vid vårt matbord. Du tittade på mig, länge intensivt med klar blick, din blick sa mig något jag inte förstod; som jag inte ville förstå, för jag klarade inte att förstå...........

Efter måltiden blev du så trött, din far och storebror hjälpte dig till soffan, där du ville sitta. Vid fråga om du hade ont om du ville ha smärt stillande så ville du inte ha. Den dagen tog du minimalt med smärtlindring..............

Moster ringde, vi skulle planera deras besök om en vecka, när hon hörde hur svag du var ville hon veta om du hellre ville att dom kom tidigare. Jag la ifrån mig luren och gick och frågade dig, du ville att dom skulle komma nästa dag, så det bestämde vi.

Sedan blev du så trött och ville lägga dig, din far och storebror hjälpte dig i säng, vi kramade om dig. Alla gick och la sig, jag låg på golvet bredvid din säng och lyssnade på din ansträngda andning. Jag kunde inte sova, jag läste en bok och lyssnade på dina andetag. Klockan 01.30 på natten började du ta lugna djupare andetag, jag blev glad, släckte lampan och somnade.......................

2:”att bara vara” fortsättning……….

Jag har träffat människor som har fulltecknade almanackor, där det mesta handlar om att passa tider, hinna bocka av allt som står på listan, ändå glömmer bort......Ja livet är mer än en almanacka. Men det är lätt att tappa bort det där "mer" när allt rullar på och ska vara perfekt och under kontroll. Vissa människor har "allt" och egentligen borde vara tillfreds med tillvaron, men ändå känner de sig inte riktigt nöjda, utan längtar efter det där "mer". Då befinner de sig vid ett slags avgörande eller vägskäl i livet, tror jag. Om man hinner/tillåter de tankar komma, vill säga, och inte bara skjuter undan dem.

Ja stressen är påtaglig i vår tillvaro både privat och på våra arbetsplatser. I dagens Smålandsposten stor att läsa om stressen i vården, där personalen oroar sig att inte hinna med sina arbetsuppgifter, och att de skulle missa något. (sid 8 i Smp.)

Forsättning följer..................

1:”att bara vara”

Som jag skrev i mitt inlägg2/11, kommer jag att lyfta fram/skriva om det här med vår stress. Jag har många tankar i ämnet så det blir flera inlägg som kommer att stå under rubrik "att bara vara". Jag hoppas också få era synpunkter kring ämnet kära läsare, för som vanlig människa jag är, har jag kanske uppfattat saker och ting på fel sätt. Men jag känner ett stort behov att skriva om stress, som genomsyrar hela vårt samhälle och hoppas att så många som möjligt vågar, orkar och hinner kommentera.

Jag upplever att i vår tid styrs vi mer än förut av känsla av att allting måste gå fort, ske nu. På ett sätt är vi inlåsta i nuet. Nu måste det hända. Nu måste jag göra det. Prestera mera. Men det är få verkligt viktiga saker som går fort. Det allra viktigaste i livet tar tid och växer sakta fram, som kärleken, vänskapen, skapandet......sorg tar tid.

Många människor har sagt till mig att de känner att de inte orkar med tempot och flödet som det är i dagens sammhälle. Ibland kan det vara svårt att ringa in exakt vad som är så stressande, trots att det finns många ingredienser i nutidsstressen. Överinformationen, alla val vi ska göra, allt vi ska vara för varandra och uppnå, bristen på tid till vila - det finns en mängd orsaker till att allt fler säger att tempot är för högt.

Livet har blivit ett projekt med målskrivningar och redovisningar, där nyttan och meningen med det vi gör ständigt utvärderas. Allt i livet har blivit ett projekt som vi ska lyckas med: relationer, barn, matlagning, inredning, kroppen, släkten, och jobbet...... Vi lever i en tid då förväntingar, livsmål och nyttoideal kan göra tillvaron övermäktig.................

Fortsättning följer..................

Alla Helgons....................

Den här känslosamma dikt har jag fått i dag av en människa som vill väl. Tack!

Fyra ljus för fyra själar.................Nicklas, morfar Ivan, farfar Rune, kusins kusin Hobil.

Älskade Nicklas, din sten skulle varit på plats nu. Men på grund av missförstånd dröjer det ytterligare någon vecka. Vi saknar dig mer än någonsin...............

Orkeslös, trött och huvudvärk......

Har varit min vardag en längre tid, men inte gnälla, acceptera, så är verkligheten. Men varför känner jag mig stressad av bara tanken på att det närmar sig 1 års dagen för Nicklas bortgång?

Förmodligen är det naturligt. I vår grupp ”Visommist” har detta med stress diskuterats. Alla kan säkert förstå att föräldrar som vårdar sina cancersjuka barn är otroligt stressade, om barnet sedan dör så …….
På senaste mötet ”Visommist” fick vi också lära oss att det tar tid att acceptera att ens barn har dött. Det har forskats i ämnet, bland annat fick vi reda på att det kan ta 5 – 7 år för en förälder att acceptera att ens barn har dött. Personligen kändes det befriande att veta detta då jag känt mig så stressad efter sommaren av att inte kunna acceptera.

Stress är ett hett ämne i vårt samhälle, fast ingen orkar längre diskutera detta. Jag har funderat en hel del kring detta ämne. Speciellt då på stressen i vården. Under Nicklas sjukdomstid har vi träffat många stressade läkare och annan sjukvårdspersonal. Ibland funderar jag på om situationen hade varit en annan för vår Nicklas om det var mindre stress i vården???

Jag har bestämt mig att i mån av ork börja skriva ner/lyfta fram det här med vår stress. Jag hoppas att ni som läser orkar ge mig era åsikter. Något måste göras om vi ska klara vår tillvaro….
Fortsättning följer