1:”att bara vara”

Som jag skrev i mitt inlägg2/11, kommer jag att lyfta fram/skriva om det här med vår stress. Jag har många tankar i ämnet så det blir flera inlägg som kommer att stå under rubrik "att bara vara". Jag hoppas också få era synpunkter kring ämnet kära läsare, för som vanlig människa jag är, har jag kanske uppfattat saker och ting på fel sätt. Men jag känner ett stort behov att skriva om stress, som genomsyrar hela vårt samhälle och hoppas att så många som möjligt vågar, orkar och hinner kommentera.

Jag upplever att i vår tid styrs vi mer än förut av känsla av att allting måste gå fort, ske nu. På ett sätt är vi inlåsta i nuet. Nu måste det hända. Nu måste jag göra det. Prestera mera. Men det är få verkligt viktiga saker som går fort. Det allra viktigaste i livet tar tid och växer sakta fram, som kärleken, vänskapen, skapandet......sorg tar tid.

Många människor har sagt till mig att de känner att de inte orkar med tempot och flödet som det är i dagens sammhälle. Ibland kan det vara svårt att ringa in exakt vad som är så stressande, trots att det finns många ingredienser i nutidsstressen. Överinformationen, alla val vi ska göra, allt vi ska vara för varandra och uppnå, bristen på tid till vila - det finns en mängd orsaker till att allt fler säger att tempot är för högt.

Livet har blivit ett projekt med målskrivningar och redovisningar, där nyttan och meningen med det vi gör ständigt utvärderas. Allt i livet har blivit ett projekt som vi ska lyckas med: relationer, barn, matlagning, inredning, kroppen, släkten, och jobbet...... Vi lever i en tid då förväntingar, livsmål och nyttoideal kan göra tillvaron övermäktig.................

Fortsättning följer..................