En vandring för livet

En vandring för livet
Kängorna är alltid redo!

fredag 19 november 2010

Sista dagen........................

Kära läsare mina tankar i sviten "att bara vara" planerar jag fortsätta med nästa vecka. Just nu kretsar mina tankar enbart kring Nicklas och hans sista tid i livet. I morgon är det 1 år sedan han lämnade oss. Bilden nedan togs 8/11 2009. En av våra sista bilder där Nicklas är med.

Så i dag minns jag sista dagen med Nicklas i livet..................

Sista blicken från hans ögon.....................

Sista kramen jag fick ge..............

Så svag du var min son den här dagen men ändå så stark. Du kunde inte prata för den kraften som gick åt till detta behövde du för att andas. Men du var med oss hela tiden, du ville att vi skulle läsa högt för dig ur din bok, att vi skulle sitta nära dig, du ville att vi skulle hålla om dig. Hela dagen ville du att vi; din far, storebror och jag skulle krama dig och hålla om dig, mera än vanligt. Ändå förstod vi inte........


Vi åt en sista måltid tillsammans, du var så svag jag ville hjälpa dig med besticken, men det fick jag inte, du skulle hålla besticken själv, du åt mycket sakta. Jag satt mitt emot dig som jag alltid gjort vid vårt matbord. Du tittade på mig, länge intensivt med klar blick, din blick sa mig något jag inte förstod; som jag inte ville förstå, för jag klarade inte att förstå...........

Efter måltiden blev du så trött, din far och storebror hjälpte dig till soffan, där du ville sitta. Vid fråga om du hade ont om du ville ha smärt stillande så ville du inte ha. Den dagen tog du minimalt med smärtlindring..............

Moster ringde, vi skulle planera deras besök om en vecka, när hon hörde hur svag du var ville hon veta om du hellre ville att dom kom tidigare. Jag la ifrån mig luren och gick och frågade dig, du ville att dom skulle komma nästa dag, så det bestämde vi.

Sedan blev du så trött och ville lägga dig, din far och storebror hjälpte dig i säng, vi kramade om dig. Alla gick och la sig, jag låg på golvet bredvid din säng och lyssnade på din ansträngda andning. Jag kunde inte sova, jag läste en bok och lyssnade på dina andetag. Klockan 01.30 på natten började du ta lugna djupare andetag, jag blev glad, släckte lampan och somnade.......................

4 kommentarer:

  1. Åh jag tänker på er så. Har gjort hela dagen. Som mamma till en av Niklas vänner kan jag inte föreställa mig hur det känns. Det gör bara så ont. Mina varmaste tankar till er.

    SvaraRadera
  2. ville så gärna skriva en kommentar, men vet inte vad jag ska skriva.........KRAM från en okänd

    SvaraRadera
  3. Sitter vid köksbordet och läser om er sista dag tillsammans,blir så förtvivlat ledsen för er skull, varför får något sådant hända..
    Vi tänker på er och tänder ett ljus för Nicklas idag...Kramar från Ylva,Kennet och Herman

    SvaraRadera
  4. Har tänkt på er i massor denna sorgsna hemska dag...varför....vi har varit där ,vi vet och vi känner...En dag som denna finns det inga ord. Varma kramar till er/ Cilla

    SvaraRadera