7: "att bara vara"

Tack Annika för kommentaren! Ja, jag tycker också att sjukvården behöver mera resurser.

Min kära make upplyste mig om att bloggen börjar få en ny inriktning, nu när jag skriver om stress. Det kanske vore bättre att skriva detta i en annan blogg? Han undrade också vad jag egentligen vill uppnå med att skriva om stress?

Jag har funderat; jag tror inte jag vill skriva i en annan blogg för allt hör i hopp på något sätt. Och vad vill jag då uppnå? Mindre stress åt alla!!!!!!!!!!!!!!

Därmed inte sagt att jag vill på något sätt bromsa utvecklingen, eller vrida tillbaka tiden. Nej jag är säker på att vi människor kommer att lösa även detta problem. Tillsammans! Jag tror att vi behöver prata mera öppet om vår stress, och då menar jag inte att gnälla utan hitta lösningar, på varje arbetsplats.

Vi människor är anpassningsbara Vi har anpassat oss från bondesamhället till industrisamhället, och vi kommer att anpassa oss även till informationssamhället Men om alla ska fungera i detta nya samhället så måste kraven läggas på mera mänskligt nivå.

6: "att bara vara"

Kära läsare det har varit magert med kommentarer på bloggen på min tema om stress. Undrar om det är på grund av att det är ett dystert ämne? Ingen orkar ens läsa detta? Ni kanske undrar varför jag överhuvudtaget skriver om stress?

Det känns som att jag behöver förklara min drivkraft i detta ämne. Jag skriver om stress, pga. att vi förlorat Nicklas. Efter en process med sjukvården har vi fått ett erkännande att systemfel begåtts i vården, att det tog för lång tid innan Nicklas fick sin diagnos. Som ni förstår så blev det omtumlande känslor för oss att veta att Nicklas hade kanske kunnats räddats. Nu får vi aldrig tillbaka vår Nicklas, men vi kämpar för att liknande ej upprepas. Det här med systemfel innebär flera olika saker, en av dessa är stress.

De sista åren har jag sett stress på nära håll i vården, men även på andra håll i samhället. Jag liksom dras till allt som publiceras om stress. Jag känner mig berörd och vill göra något åt det hela. Så som jag har det nu kan jag bara skriva ner mina tankar i små inlägg om eländet, så som jag uppfattar det.

5 : "att bara vara"

Jag tror att varje människa bör aktivt motverka sin stress, men jag tror inte alla klarar detta, kanske pga. olika situationer i livet. Jag tror även att vi människor behöver hjälp av våra forskare, politiker och arbetsgivare om vi ska få bukt på stressen. Men på vilket sätt, hur??? I tidningar står att läsa att stressen är den största orsaken till sjukfrånvaro, är det så?

Visserligen så både skrivs och forskas det mycket om stress. Och det konstateras att det inte är bra, men sen? Inget riktigt konkret eller har jag missat något?

4: ”att bara vara”

På min vandringsväg till jobbet denna vintriga morgon, går jag förbi en trädgård där någon inte har hunnit plocka av sina äpplen? Undrar om de lever ett stressigt liv där inne?

Funderar vidare kring vår tillvaro och måste skratta lite när jag tänker på krönikan i dagens Smålandsposten, sista sidan av Fredrik Bergman. En rolig sammanfattning kring vår stress och välfärd. Funderar också varför det ständigt återkommer program på TV om vår psykiska ohälsa. I dag har man 2 program att välja på i TV2. Själv orkar jag inte se fler sådana program.

Något annat som man kan läsa om i dagens Smp. är en unik studie, där det visat sig att den trötthet som många yrkesverksamma vittnar om minskar kraftigt när man gått i pension!!!

Tänkvärt!

Men hur ska det gå för våra ungdomar som har långt till pensionen? En klok människa skrev till mig när jag yttrat min oro över vårt stressade samhälle, att hon tror att den yngre generationen inte riktigt kommer att upprepa våra misstag, utan de kommer att se, det som är nära och viktigt och som ger dem ett gott liv på ett bättre sätt än vi gör. Jag vill tro på detta.

Den här granen fick mig att tänka på julen, det är blandade känslor inför julen och alla traditioner. Nicklas älskade julen......................

3:” att bara vara”

Fortsättning/3-e inlägg på tema stress.


Är vi fria människor? Lever vi i ett fritt land? Känner vi oss fria eller sitter vi i "mental rävsax"????

Det här som kommer nu gäller inte alla, men många: Vi har inte tid att tala med varandra! Och då menar jag både på våra arbeten och privat med vänner och i våra relationer. Dessutom orkar vi, eller hinner inte föra det inre samtalet med oss själva. Vi fyller på och fyller på utifrån. Vi är konsumenter och mottagare, vi är snart genetiskt kartlagda men sammanhangen där vi kan tala om vad som finns inom oss, vad vi känner och vilka vi är, blir färre.

Hur mår våra barn???????????
I tidningar står att läsa att våra barn och tonåringar är stressade! Att självmord hos tonåringar har ökat! Ja om vi vuxna är så stressade självklart så speglas det det hela på barnen.

Vi lever i ett högt presterande kultur, i generationer har vi blivit fostrade att vi inte duger om vi inte presterar. Jag tror att vårt högteknologiska samhälle med all informationsflöde, där allt ska gå så fort, men allt tar sån tid, vilket vi har svårt att inse och acceptera, därför kommer vårt högpresterande kultur att kräva många offer.

I en rapport från Karolinska institutet 2009 står att var tredje kvinna och var fjärde man i arbetslivet känner sig stressad några dagar per vecka eller mer. Och att intensiv stress orsakar allvarliga och kostsamma problem i dagens arbetsliv.

Och hinner man då inte stressa av på fritiden så.............................

I går 20/11 ett år sedan du lämnade oss...............

Din närmaste släkt var samlad. Vi hjälpte varandra igenom denna svåra dag

Jag är tacksam att din sten var på plats till denna dag som var viktigt för oss. Din sten som din far ritat med stor omsorg och många timmars funderande.

Att se att så många har besökt din grav värmer mitt hjärta.

Du är inte glömd min son. Många saknar dig. Vi älskar dig...................................

Tack alla som på olika sätt uppmärksammat och hjälpt oss igenom denna dag.

Sista dagen........................

Kära läsare mina tankar i sviten "att bara vara" planerar jag fortsätta med nästa vecka. Just nu kretsar mina tankar enbart kring Nicklas och hans sista tid i livet. I morgon är det 1 år sedan han lämnade oss. Bilden nedan togs 8/11 2009. En av våra sista bilder där Nicklas är med.

Så i dag minns jag sista dagen med Nicklas i livet..................

Sista blicken från hans ögon.....................

Sista kramen jag fick ge..............

Så svag du var min son den här dagen men ändå så stark. Du kunde inte prata för den kraften som gick åt till detta behövde du för att andas. Men du var med oss hela tiden, du ville att vi skulle läsa högt för dig ur din bok, att vi skulle sitta nära dig, du ville att vi skulle hålla om dig. Hela dagen ville du att vi; din far, storebror och jag skulle krama dig och hålla om dig, mera än vanligt. Ändå förstod vi inte........

Vi åt en sista måltid tillsammans, du var så svag jag ville hjälpa dig med besticken, men det fick jag inte, du skulle hålla besticken själv, du åt mycket sakta. Jag satt mitt emot dig som jag alltid gjort vid vårt matbord. Du tittade på mig, länge intensivt med klar blick, din blick sa mig något jag inte förstod; som jag inte ville förstå, för jag klarade inte att förstå...........

Efter måltiden blev du så trött, din far och storebror hjälpte dig till soffan, där du ville sitta. Vid fråga om du hade ont om du ville ha smärt stillande så ville du inte ha. Den dagen tog du minimalt med smärtlindring..............

Moster ringde, vi skulle planera deras besök om en vecka, när hon hörde hur svag du var ville hon veta om du hellre ville att dom kom tidigare. Jag la ifrån mig luren och gick och frågade dig, du ville att dom skulle komma nästa dag, så det bestämde vi.

Sedan blev du så trött och ville lägga dig, din far och storebror hjälpte dig i säng, vi kramade om dig. Alla gick och la sig, jag låg på golvet bredvid din säng och lyssnade på din ansträngda andning. Jag kunde inte sova, jag läste en bok och lyssnade på dina andetag. Klockan 01.30 på natten började du ta lugna djupare andetag, jag blev glad, släckte lampan och somnade.......................