Fortsättning Bemötande/Sorg............

Omgivningens stöd är viktigt!

Samtidigt förstår jag att det inte är lätt för omgivningen. Många har sagt att de inte vet vad de ska säga. Jag har vänner som ser skräckslagna ut när jag börjar gråta. Givetvis försöker man skärpa sig trots den svåra smärtan av sorg i kroppen. Men är det då så farligt att man gråter? Det finns människor som försöker byta samtalsämne när det blir för känsligt. Och döden, det är inte många som kan prata om det. Till slut känner man sig som en börda för omgivningen.

Som sörjande vågar man inte visa sina känslor (som trots allt är normala efter en sådan här förlust). I stället börjar man låtsas att man mår bra, när man egentligen inte gör det. Man vill ju inte bli ensam utan vänner, så man håller masken utåt. Ja det är komplicerat. Men människor i ens omgivning uppmuntrar omedvetet den sörjande att agera som om deras sorg har läkt. Detta hindrar sorgbearbetning, och att bearbeta sin sorg är mycket viktigt, annars överlever man inte. Jag är medveten om att sorg är ett långvarit förlopp.

Jag har läst att sorg ofta förväxlas med depression. Men sorg är brustet hjärta, inte trasig hjärna, så medicinering ger oftast bara tillfällig lindring.

Många har i all välmening försökt ge mig goda råd och hurtiga uppmuntrade. Men de som inte själva har upplevt sådan trauma förstår inte hur det känns och detta ska omgivningen vara glad för. Jag har fått många goda råd av andra sörjande som kommit längre i sin sorgbearbetning, detta är jag mycket tacksam för. Även några professionella har get mig stöd men alla är tyvärr inte så duktiga i sitt yrke.

Bemötande/sorg så som jag har uppfattat det...

I ett tidigare innlägg, skrev jag att jag skulle återkomma angående hur jag ser på detta med bemötande i sorg. Här kommer en del tankar...................
Men först några bilder där vi är lyckligt ovetande:
På bild är vi i vårt hus på Högstorp innan vi sålde det. Storebror Filip fyller år, vi myser på altanen, planerar hur vi ska lägga upp dagen, så att Filip får en trevlig födelsedag. Det är varm och skönt.




Nicklas är på bushumör, han låtsas att han är en kalv och ska stångas. Lägg märke till hans pekfingrar som han låtsas är små horn. Jag är beredd för snart kommer det, och då måste jag springa.

Varför skriva om bemötande och sorg?
Från att ha varit en vanlig familj, slogs vårt liv och framtid i spillror. Hela världen stannade!
Vårt liv blev till en fruktansvärd kamp för överlevnad. Det har gjort att inuti är vi inte samma människor vi en gång varit.

Vår Nicklas och hans kista.

Jag har läst en del litteratur om sorg och bemötande både i bokform och på nätet. Det jag beskriver här är sådant som berört mig samt mina egna iakttagelser och upplevelser.

Frågor som: Hur ska jag leva mitt liv på bästa sätt trots allt? Bombarderar mig hela tiden.

I vårt samhälle får vi lära oss hur vi ska göra för att bli duktiga medborgare, vad som är rätt och fel, men väldigt lite om hur vi ska hantera sorg som innebär stor förändring i tillvaron. Plötsligt står man där med svår sorg. Sorg tycks vara en av vår tids mest försummade och missförstådda upplevelser, både av oss som sörjer och av den oförstående omgivningen. Det finns många myter om sorg!

Vanligaste myter om sorg:

Var stark (för andras skull)
Sörj i ensamhet.
Var inte ledsen!
Tiden läker alla sår.
Ersätt förlusten.
Håll dig sysselsatt.
(myter om sorg, gogla på sorgbearbetning)

Fortsättning följer en annan dag........................

Jag har ett erkännande............

Det har varit svårt att skriva i sommar på grund av en ny känsla som har drabbat mig. Jag känner skam. Skam över att jag inte är nöjd med min sommar. Skammen att sorgen är så påtaglig igen. Omgivningen vill ju att det ska vara bra nu. Vi har ju haft det bra i sommar, och tänk på alla som lider i världen! Men känslan har gnagt i mig och plågat mig. Det känns som att jag har två val, att genomlida och låtsas att allt är bra eller att skriva offentligt. Jag provar det sista alternativet.

Vår stuga, här har vi tillbringat många sommar dagar. Årets bild.

Experterna säger, att återfall av sorg får man räkna med, särskilt det första året när man har förlorat någon man verkligen älskar. Efter min vandring hade jag energi och frid, mitt sinne kändes lätt. Jag kunde tänka fridfulla tankar trots sorgen. Men sen kom första sommaren utan dig mitt älskade barn.

På bild Nicklas 10 år, en strand på Öland.

Överallt fattades du. Din pappa och jag försökte ha det som vanligt, så som du hade velat att vi gjorde. En vanlig dag. Nicklas pappa grillar.

Vänner på besök.

Vi har träffat många av våra vänner och hittat på olika saker. Men jag måste erkänna att mitt lätta sinne blev med sommar dagarna allt tyngre och tyngre. Här kom skamkänsla, ”du ska vara tacksam” men jag kunde inte känna det. Jag upptäckte att jag började känna mig på något sätt bedövad, men samtidigt stressad av alla tankar som snurrade runt. Sen fick jag yrsel, vissa dagar kunde jag inte köra bil. Suck!

Egentligen visste jag att detta kunde hända igen. Att sorgen böljar fram och tillbaka i vågor. Sen blev jag upplyst av en expert att det ena ger det andra. Den bedövande känslan jag känt har gjort att jag spänt mig och andats fel, eller rättare sagt för lite. Inte konstigt att man blir yr. Egentligen känner jag till detta också men min situation gör att jag inte är så uppmärksam på min kropp.

Så nu är det nerskrivet! Jag hoppas att jag inte skrämmer bort mina vänner med detta erkännande. Jag behöver er mer än någonsin. Och Nicklas du vet att jag aldrig ger upp, även om det är svårt just nu. Min kamp tillbaka fortsätter……

Jag söker frid.
Din hängmatta har använts i sommar Nicklas, här gungar en liten släkting.

Hurra! Nicklas insamling till Barncancerfonden har nått målet!

Det känns otroligt bra att redan ha nått målet 50 000:- . Nicklas skulle varit nöjd. På bilden ovan är han 14 år. Tack alla givare!!!

Insamlingen på Barncancerfonden kommer dock att forsätta vara öppen som planerat till 23 maj 2011. För närvarande är det insamlat 52372:- . Då det är 9 månader kvar innan insamlingen avslutas sätter vi nytt mål 100 000:- och hoppas nå även detta.

Nicklas älskade loppis!!!!!!

Då var det augusti. Det blev bråda dagar innan vi lämnade Öland. Nästan varenda stuga/hus besökte jag i Ramsättra, för att höra om det fanns intresse av Byaloppis, och om man kunde tänka sig ge något av behållningen till Barncancerfonden? Alla jag frågade tyckte att idén var jättebra och man kunde tänka sig att skänka en del av pengarna till Barncancerfonden.

Datumet för Byaloppis som passade bäst blev 2/10. Det är lördagen under Skördefesten.

På tal om att skörda så har Ronnie plockat kantareller, det blev en liten skörd. Men hösten är inte slut ännu! Själv har jag inte orkat gå ut i svampskogen, utan Nicklas.

Nu ska jag fundera på hur det hela med Byaloppis ska organiseras. Det bor mycket trevliga människor i vår by, så jag ser fram emot denna tillställning.

Algutsboda Hembygdsförening!

Vad glad jag blev i dag! Nicklas insamling till Barncancerfonden fick rejält tillskott från Algutsboda Hembygdsförening!

Det hela började med att jag på min vandring träffade Anita i Boda. En underbar människa som lyssnade på mig och förstod vad jag gjorde och gick igenom. Hon skulle undersöka om Algutsboda Hembygdsförening kunde bidra med gåva till Barncancerfonden.

Hon berättade att en gång per år annordnar Hembygdsföreningen "Mobergsaftnar". Först väljer man ut en vacker plats att träffas på, där läser man sedan dikter av Vilhelm Moberg på ortens dialekt. För de som inte känner till detta så härstammar Vilhelm Moberg från denna socken.

I år träffades man i Yggersryd på en vacker kulle. 175 personer kom. Intäkter man får in går till välgörenhet och i år valde man att sponsra "Nicklas insamling". Och inte nog med detta, den summan man fick in dubblar Hembygdsföreningen!!! STORT TACK!!!!

På bild ser ni Hembygdsmusseet i Algutsboda. Vad roligt med så aktiv hembygdsförening, som är så stolt över sin bygd. Dessutom värnar föreningen om hjälpbehövande med varmt hjärta.

En kamp mellan sorgen och mig......

Hela sommaren har jag balanserat på kanten av ett stup. Jag känner att jag måste göra något för att inte sorgen ska få grepp om mig igen, i alla fal inte så som jag haft det i vintras. Själva tanken på välgörenhet får mig att må bättre. Har försökt jobba vidare med kontakter av företag jag besökt under min vandring, men med dåligt resultat. Många har semester, andra jobbar för fullt, har inte tid. En del har sagt att de redan ger bidrag till Barncancerfonden, detta glädjer mig. Jag får ringa till företagare i slutet på augusti.
Vad kan jag mer göra? Kanske en byloppis? Iden ger mig kraft. Men många har redan börjat lämna Öland. Dålig tajming av denna ide. Men kanske till skördefesten???