Varför smärtar minnen som en gång gav glädje?

Din pappa plockade in vår första solros till dig Nicklas. Den strålar i kapp med dit härliga leende på denna bild från din barndom. Du var ju en solstråle i våra liv. Nu är du borta, det gick så fort. Du var så levande in i det sista, när du väl lämnade oss var vi inte beredda, trots att du var så sjuk. I dag flög denna vackra sparvhök rakt in i vårt fönster med ett brak, glasskärvor överallt. Han dog ögonblickligen. Länge stod jag och tittade på den döda fågeln. Han kanske var avsvimmad? Efter flera timmar förstod jag att han var borta från vår värld. Detta blev ett tecken för mig att börja skriva igen, men inte det jag tänkt.

Nu under sommaren här på Öland har jag planerat att skriva ner minnen från Nicklas liv under sidan "Vår Rune". Vi har ju så många glada minnen tillsammans. Men det går inte, jag har försökt. En gång gav dessa minnen stor glädje, nu blir jag sorgsen, mitt hjärta gråter. Jag kan inte skriva om de glada minnen nu. Men Nicklas sjukdomstid, när jag tänker på detta, så mycket starka känslor strömmar runt i min kropp, jag tror jag måste skriva detta.

Jag öppnar ny sida: "Nicklas sjukdomstid".

Första sommaren utan Nicklas......

Älskade Nicklas nu är vi i stugan. Vi saknar dig så mycket. Stugan är så tyst utan dig.

Den här rosenknoppen plockade jag till dig i rabatten. Rosorna är inte så fina i år efter den hårda vintern.

Vet du det var svårt att lämna din grav i Växjö denna gång. Vi pysslade med dina blommor på graven men kunde inte gå. Stora sommarlasset var packad i bilen, kylväskorna var fulla, solen gassade vi borde åka men vi tvekade. Storebror ska vara kvar i Växjö, han kommer att besöka din grav, ändå hade vi svårt att åka. Medan vi stod där kom din goda kompis till din grav. Så rar han var, han sa att han var glad att träffa oss. Han berättade att kompisarna var på väg till Arvika. Där ska de tälta några dagar och lyssna på musik. Men först ville han tända ett ljus för dig Nicklas. Vi var mycket glada för att han kom, egentligen ville vi krama honom men vågade inte.
Till slut satt vi i bilen på väg till Öland, det blev en tyst tur.

Bigaroer är klara, i år är de inte så fina som förra sommaren.

I år blir det mycket plommon. Den här sorten tyckte du mycket om.

Hallonen är nästan klara, du älskade hallon. Ibland gjorde du affärer med att plocka och sälja hallon till bybor här i Ramsättra.

Missan kom på besök redan första dagen. Jag är övertygad att hon letar efter dig.

Varning för känsliga läsare - 2009 ett år av sorg

Nicklas cellgiftsbehandlingar startade 10/12 2008. Han skulle följa behandlingsprogram för Osteosarkom som var hans diagnos. Första delen i programmet var 10 veckor långt. Olika cellgifts behandlingar varvades med några veckor med uppehåll/vila. Efter dessa 10 veckor var meningen att Nicklas skulle opereras. För att Nicklas skulle ha en chans att klara sig var han tvungen att operera bort hela sitt vänstra ben. Detta var ett frunktansvärt besked, Nicklas blev galen och skrek åt läkare att han vägrade. När han sedan lugnat sig och fått fundera någon dag bestämde han att så fick det bli, bara han fick leva.
Cellgiftsbehandlingarna gjorde att Nicklas feber släppte och han började må lite bättre, inte bra men lite bättre. Nicklas och vi började hoppas på det bästa. Men varje vecka kom läkare med dåliga nyheter, läkarna hittade nya tumörer i Nicklas kropp. När det sedan var dags för operation, meddelade läkarna att det ej gick, att Nicklas ej skulle klara ett sådant omfattande ingrepp. Nicklas ville inte höra mera utan körde ut läkarna ur sitt sjukhusrum. Under hela sin sjukdomstid, litade/pratade han enbart med några få personer i vården, mest litade han på barnpsykologen i Lund. Vår familj skulle inte klarat sig utan henne.
Läkarna bestämmde att fortsätta med cellgiftsbehandlingar enligt behandlingsprogramet, Nicklas hade ju blivit lite bättre och det kunde ju ske mirakel. Nicklas själv bestämde sig för att han skulle bli frisk, han skulle kämpa, han skulle besegra cancer, han skulle vara positiv. Han ville att vi alla skulle vara positiva, glada och som vanligt. Så fort det var möjligt ville han hälsa på sin släkt, anntingen till kusinerna i Huskvarna, eller till faster i Mölndal. (Se bild ovan, aktivitet i fasters kök.)
Förutom Huskvarna och Mölndal var vi mycket på Öland hos Nicklas farmor och farfar. På bilden ovan firar vi farmors och farfars 60-åriga Bröloppsdag året är 2007. Nicklas sitter bredvid farmor som sitter bredvid farfar.
Nicklas farfar var en kraftfull man, med undantag av lite värk i en axel var han frisk och kry. I början av 2009 var han lite blek och dämpad. Då allt fokus var på Nicklas trodde vi att han var tagen av situationen som vi andra. Och det var han säkert också, men det visade sig att han även var sjuk. I början av juni blev han inlagd på lasarettet i Kalmar den 10 juli dog han!!! Alla var chockade det var ju han som var den starke. Vad skulle hända nu? Det var ju farfar som tog hand om en åldrad farmor som inte kunde klara sig själv.
Som situationen var fick Nicklas faster ta hand om det mesta så att det blev så bra som möjligt för farmor. Farmor var tvungen att flytta till äldreboende i Borgholm före vintern, deras stora hus skulle ut till försäljning då ingen i släkten hade möjlighet att sköta detta. Nicklas var förtvivlad, dels att farfar nu var borta, men även att deras hus skulle säljas, och vem skulle ta hand om katterna Missan och Tussi???
På senhösten flyttade farmor till sin fina lägenhet i Borgholm, hon tog med sig Tussi. Missan ville Nicklas ha hos sig i stugan. På bilden ligger hon och sover i hans säng.
Farmors o farfars hus såldes med förbehåll om tillträde först i januari 2010. Nicklas önskan var att vi skulle fira julen som vi brukat i farmors och farfars hus med hela släkten.
I november började Nicklas oroa sig för Missan. Han förstod att farmor inte skulle klara två katter. Han visste att Missan trivdes bäst i stugan och i farmors och farfars hus. Han önskade att det skulle bli så bra för Missan som möjligt.

Älskade Nicklas du behöver inte vara orolig. Det har löst sig till det bästa för Missan. Den mysiga unga familjen som köpt farmors och farfars hus blev så förtjusta i Missan så nu är hon deras katt. Och vet du, hon trivs så bra där. I bland kommer hon till vår stuga och hälsar på. Jag tror att hon letar efter dig då hon gärna går in i ditt rum. När hon varit en stund hos oss och gosat vill hon ut, sen går hon med svansen rakt upp och stolta steg tillbaka till farmors och farfars hus.

Missan! Tussi! och Dunder o Brak!

Det här är Nicklas lilla älskling! Och inte bara Nicklas utan även allas vår lilla kelgris. Missan föddes i Högstorp den 15 /5 2005. Vi fick hämta henne lagom till vår semester när vi skulle åka till Öland med stora sommarlasset. Nicklas var överlycklig och deklarerade att detta var hans katt! Och det blev hans katt, hon följde efter honom, hon väckte Nicklas varje morgon med att klättra upp till hans säng (loftsäng). Det tyckte Nicklas var en bra start på dagen. Åren gick Missan trivdes med livet, det gick lika bra att vistas i huset på Högstorp där vi bodde då som på Öland. I maj 2008 flyttade vi till vår lägenhet efter att vi sålt vårt hus. Alla var nöjda utan vår Missan! Hon trivdes inte i vår lägenhet, hon slutade att äta och såg ledsen ut. Vad göra? Vi åkte till Öland

Missan var överlycklig. Nu hade vi ett problem! Efter lite övertalning fick Nicklas sin farmor att ta hand om Missan när det var dags för oss att lämna Öland efter sommarledigheten. Till ett början var farmor måttligt intresserad och sa att det bara var tillfällig lösning. Men sen blev hon kär i Missan och ville ha henne hos sig hela tiden. Då blev Nicklas sur och poängterade att det minsann var hans katt.

Under den här sommaren började Nicklas sjukdom. Det blev många besök i vården för vår Nicklas. Vi var tacksamma att Missan var på Öland och för att underlätta för farmor och farfar bestämde vi att Missan skulle till veterinären för sterilisering (farmor och farfar hade inte koll på P-piller som Missan skulle ha). Men vi hann aldrig till veterinären och redan i oktober 2008 var Missan kattmamma. Hon hade fått 2 ungar, en var död vid födseln. Den andra var en livlig krabat med lurvig päls och tjock svans. Hon fick namnet Tussi. Vi undrade om Missans fästman var en ekorre då Tussi fick sån fantastisk plym till svans. Missan och liten Tussi på bild nedan.
Så fort det var möjligt fick vi Missan till veterinären så att det inte skulle bli fler kattungar. Men som ni förstår så hade vi en svår tid och allt fokus på Nicklas. Tussi blev större och större först trodde vi att hon fått för mycket ost hos farmor, men sen fattade vi och plötsligt, är även Tussi kattmamma, till Nicklas stora förtjusning. Han tittade på när underverket skedde på farmors fin matta. På bild nedan, Tussi ligger i vår soffa stolt mamma till två katt pojkar.

Mitt i all stress, ångest och elände hade Nicklas stor glädje av Missan och hennes barn och barnbarn. Nicklas tog många kort på sina katter här får ni se några av alla de korten. Sista bilden är på "Dunder och Brak" som våra goda vänner i Ramsätra döpte katterna till när katterna först kom till deras hem. Nu har katterna andra namn.

" hela världen" ska veta

Början på oktober 2009. Nicklas njuter av en solig höstdag och spanar efter sin katt Missan.

Under min vandring har jag haft möjlighet att fundera över saker och ting. Det är en fantastisk kombination att vandra och tänka. Rekommenderas alla som inte provat.

På tredje dagen av min vadring upplevde jag att vandringen hade ytterligare ett syfte. Förutom att jag hedrade min son, samlade gåvor till Barncancerfonden och försökte bli "mera hel", började jag fundera över mitt enorma behov av tröst.

Någon inom vården har sagt till mig att när man förlorar sitt barn så söker man tröst, men ingen kan ge en trösten man behöver. Då upptäckte jag att det var precis detta jag gjorde! Det som hänt mig är så ofantligt stort för mig, att jag vill att hela välden ska veta om smärtan och saknaden och sedan trösta mig. Och vet ni, jag har fått tröst i mängder, världen har tröstat mig. Alla ni som har lyssnat, kramat mig och uppmuntrat min vandring. Alla ni som dagligen SMS-at, ringt men även följt min vandring både fysiskt och via bloggen. Även alla namnen på listan i insamlingen (som börjar bli lång). Så mycket tröst jag har fått!!!! Mitt hjärta sväller av kärlek och värme. I mitt hjärta finns min Nicklas.

Jag har öppet och ärligt valt att förmedla mina känslor och tankar på min blogg. Det har, tror jag resulterat i att andra människor i sorg vill ha kontakt med mig och min familj. De vill träffa oss. Och redan i går har vi träffat en familj. Jag var lite orolig att jag inte skulle räcka till då det trots allt inte är så länge sedan vår son dog. Men det kändes mycket bra, vi som är drabbade talar samma språk. Och vi har ett behov att tala med varandra.

Midsommar 2010

Min midsommar började redan på torsdagen den 24/6, med en midsommar lunch på Solvändan. På Solvändan i Högstorp finns enheterna Vuxenhabiliteringen, Tolkcentralen, Hörsel-och dövenheten, N.P. teamet och Syncentralen. En gemensam midsommar lunch anordnas, där även en del kamrater från Ljungby inom samma organisation medverkar. Detta är en trevlig tradition sedan många år. I år var det N.P. teamets tur att stå för det praktiska av förberedelserna inför midsommarlunchen, ja ni vet sill, potatis, köttbullar, bröd ost.......allt detta till självkostnadspris
En trevlig tillställning där medarbetare och chefer får tillfälle att önska varandra trevlig sommar nu inför semestertider.
Min menig var att delta i lunchen och samtidigt passa på att berätta för mina arbetskamrater hur jag ser på detta med bemötande, när man är i sorg. Först måste jag bara delge att jag faktiskt försökte skriva ner om bemötandet i ett brev, men det var inte så lätt. Jag trodde det skulle bli lättare att ta det muntligt. Min tanke var att berätta i korta drag och förstås i positiv anda.
Men OJ! Det gick inte bra, jag blev ledsen och kom av mig och innan det blev ännu värre fick chefen för N.P. teamet snyggt stoppa mig. Tack för detta.
(Det kanske blir ett inlägg på bloggen om bemötande så småningom!?)

På kvällen var vi åter i stugan på Öland. När vi ändå skulle in genom ytterdörren och Lövsångarmamman hade övergivit boet med protest, passade jag på att ta en bild och se fågelungar!!!
(Boet över vår ytterdörr)

Midsommarafton. Här sitter vi Nicklas, du är med oss i våra hjärtan.

___________________________________________________________________

Svar på en kommentar där en människa på våran jord undrar om det inte räcker med alla miljoner insamlade medel till Barncancerfonden? Nej det räcker inte tycker jag! Cancerns gåtan är inte löst, mera forskning, fler forskare behöves och därmed mer medel att samla in.

Insamlingen till Barncancerfonden fortskrider!

Jag undrar om jag är tillräckligt tydlig i det jag säger och skriver. Ibland har jag varit så trött, och då blir det som det blir. Mitt nya motto är att livet är för kort för att vara perfekt/korrekt. Så ni som läser detta hoppas jag är tålmodiga. Hör gärna av er om ni undrar över något.

På midsommar ska vår släkt träffas på Öland och vi ska ha knytkalas. (Den första midsommaren utan Nicklas, det kommer att bli svårt).
Eftersom det var slut på maten i kylen var det dags att åka till Maxi och handla. Då fick jag en solig ide, lika solig som den här härligt soliga dagen i Växjö. Jag hängde på mig banderollen med Barncancerfondens logga och tog med mig bössan med samma logga. Under min vandring har jag träffat äldre människor som inte är vana vid datorer, flera har försökt ge mig kontanter under vandringen, som jag ej tagit emot då jag ej haft med mig någon bössa. (jag tyckte jag hade tillräckligt att bära på.) Nu skulle alla få chansen, många kände igen mig och många la slantar i bössan. Det var en av de roligaste inköpsturerna på Maxi.
När jag kom hem undrade min man om jag gjorde rätt som gick inne på Maxi med bössan och när jag tänker efter så var det inte så bra. För tänk om alla olika organisationer skulle gå på Maxi med sina bössor........ det skulle inte handlaren tycka om. Så detta ska inte upprepas.
Nu blir det paus i skrivandet över helgen. Jag önskar alla en trevlig midsommar.