Lite till om Bemötande/Sorg...

Rent konkret vad vill jag då att omgivningen ska göra?

Jag är tacksam när omgivningen verkligen lyssnar, när jag känner att de verkligen bryr sig. Att de vågar och orkar vara med mig, vågar möta min blick och inte går omvägar och låtsas att man inte ser. Att det är tillåtet att få älta händelserna om och om igen om behovet finns. Rent generellt ska man inte vara rädd att ta kontakt med den sörjande även om man blir avvisad av en eller annan anledning. Själv behöver jag ensamhet vissa perioder och orkar då inte prata med någon. Men när en sådan period är över blir jag mycket glad när någon hör av sig, själv har jag svårt att ta kontakt. Så kära vänner var ihärdiga. Många i min omgivning klarar detta men inte alla. Jag klandrar ingen för jag vet att detta är svårt. Jag var en av dem som inte klarade att bemöta sorg innan jag själv blev drabbad.

Det här är en önskan inte ett krav.