2010 snart slut.............

Nu när det första året utan Nicklas snart är slut, vill jag tacka alla människor som på olika sätt, stöttat mig och min familj under året. Jag hade aldrig klarat detta utan er! Jag är tacksam att så många orkade besöka oss, vara med oss, även när vi var förtvivlade. Tack alla ni som hört av er på olika sätt, via kommentarer på bloggen, brev mm.

Och tack alla ni som hittills så frikostigt givit gåvor till Barncancerfonden via min insamling till Nicklas minne. Insamlingen fortsätter till maj månad 2011.

I år har vi inte orkat skicka några Jul/Nyårs kort till någon, hoppas ni överser med detta. Givetvis önskar vi till alla en god fortsättning och ett Gott Nytt År!

Julen är över........

Julafton snöstorm på Öland, vi blev insnöade på riktigt i två dagar. Det skulle du gillat Nicklas.

Som tur var räckte maten.

Till slut kom räddningen! Och farmor och Tussi kunde skjutsas hem.

Förnuftet förstår att du är borta, men hjärtat förstår ingenting. Du fattas oss.....................

15: "att bara vara"

Kära läsare i måndags hörde jag på nyheterna att svenska hushåll har aldrig haft så bra ekonomi som nu! Det låter ju bra, men ger det lycka till alla? Sjuksköterskorna som intervjuades på nyheterna i går såg allt annat än lyckliga ut. Stressen syntes i deras ögon. De kan inte längre svara för säker vård! Jag önskar de kunde protestera mera. Jag har på nära håll sett stressen i vården under Nicklas sjukdomstid. Det kanske är dags att ge mera resurser till vården? Något att fundera på?
Nu vill jag önska alla en fridfull jul, jag hoppas att den blir så fridfull att så många som möjligt får tid att ägna sig åt eftertanke och vad som är viktigt. Tankar som hjälper dig framåt och det du kan påverka. Var säker på att du kan påverka mer än du tror.

Slutligen Citatet av Massimo d´Azeglio: "Den som ingenting gör är den ende som kan vara säker på att inte begå fel och att inte ibland bli utsatt för skvaller eller löje."

14: "att bara vara"

När började vi stressa egentligen? Och varför stressar vi? Är det att vi inte känner att vi duger som vi är, utan ständigt behöver utvecklas, lära oss mera, överblicka mera? Om kraven känns för höga på våra arbetsplatser varför protesterar vi inte? Att säga nej, lär ju minska stressen!

men Kritiken har tystnat! Läser jag häromdagen i Smp.: Flera undersökningar har gjorts av Göteborgs universitet som visar att människor inte vågar föra fram kritik på sina arbetsplatser.

Har vi tappat civilkuraget i vårt demokratiska välfärdsland? Vi kanske har blivit mera egocentriska? Det vi har det har vi, det kanske är bäst att vara tyst i en tid med nedskärningar och risker för sämre löneutveckling? Eller så är vi alla bara så trötta att vi inte orkar bry oss längre?



Och som Karin skrev i sin kommentar så var ju tanken att vi alla i vårt samhälle skulle få det bättre, få mera tid över.

Nu vet jag att det finns arbetsplatser, där arbetstagarna kan göra sina uppgifter utan att köra slut på sina resurser. "Friska" arbetsplatser med kreativa människor som är fria att uttala alla sina åsikter och dessutom har krafter kvar efter arbetstidens slut. Alla arbetsplatser borde vara sådana!
Hur är det på din arbetsplats?

13: "att bara vara"

Det är tidig morgon, gryningen är här. Många har redan get sig iväg till sina arbeten, mer eller mindre stressade. Det är mycket nu innan julen, allt ska avslutas, märkligt, precis som att det inte finns dagar efter helgerna.

Undrar om personal som arbetar med tågtrafiken är stressade? I dagens Smålandsposten står att läsa att Catarina Elmsäter-Svärd som är infrastrukturminister är bekymrad över alla tågförseningar. Hon ser inga snabba lösningar på detta. 10 år kommer det att ta innan tågkaoset är löst!?! Enligt henne så måste alla parter samarbeta. Det är tydligen inte det lättaste, i bara Kronobergs län är det 20 bolag inblandade i tågresandet(enligt artikeln), då är det enkelt att skylla på varandra när något inte fungerar. Jag tror att stressade människor inte orkar ta ansvar, vara kreativa, göra ett bra jobb. I stället försöker man komma ifrån problemet och säger att "vi har gjort det vi ska inom våra ramar, det här är inte mitt bord".

Jag tror att vi alla måste stanna upp en liten stund förr att kunna se det viktiga.

Att se helheten.

Lucia

I dag Lucia, jag klarade inte att lyssna på Luciafirande på Tv i morse, inte heller medverka i Luciafirandet på jobbet, utan bad att få komma till jobbet lite senare

Nu skriver jag inte detta kära läsare för att ni ska tycka synd om mig, för det är det sista jag behöver, utan det är som det är. Julen och alla traditioner med den har skattats högt av vår familj, men den som älskade julen mest var vår Nicklas. Från första december och framåt studsade han runt av ren glädje inför alla våra traditioner ända sen han var liten. Trots detta eller kanske just därför så känns det svårt inför julen och alla traditioner. Jag vet också att jag delar den känslan med många andra som förlorat någon de älskar.

På min vandring i dag till jobbet upplevde jag denna vackra soluppgång som jag här vill dela med mig.

12: "att bara vara"

Är det sant att att regeringen tagit bort posten som folkhälsoministern?! Inför valet uttalade sig dåvarande folkhälsoministern Maria Larsson att i hennes vision ingick också att som minister motverka stress.

Vi kanske klarar oss ändå om vi bara lär oss att skippa alla "måsten", och gör det vi verkligen vill! Det känns så enkelt att tänka tanken, att bara göra det vi verkligen vill.

Men hur ofta om dagen tänker man tanken "jag måste göra......."? Egentligen finns det få "måsten", i stället finns fantastiskt många val. Å andra sidan kan även val vara stressande.

Citat av Hugo Grotius: "Frihet är den makt vi har över oss själva."

11: "att bara vara"

I går hade Nicklas namnsdag, jag vet inte vad jag hade kunnat ge för att få ge honom en kram och få en kram tillbaka.

Jag hoppas att alla barn när de än har sin namnsdag får det som betyder mest här i livet vardaglig närhet och den tid det kräver. Och då förstås inte bara på namnsdagen.

Ett foto taget för länge sedan på vår Nicklas och hans storebror.

10: "att bra vara"

(Detta inlägg skrevs 5/12, jag måste ha gjort ngt. tokigt då de hamnat under 4/12!?)
I vanliga fall skulle min familj äta saffranskaka så här på 2-a advent. Men inget är som vanligt längre, ingen saffranskaka enbart tankar om liv, samhälle, det goda mot det onda.



Vårt samhälle är som det är, men kunde bli bättre. Många håller med men är passiva. Önsketänkandet vore att var och en tar sitt ansvar i samhället, exempelvis mot stressen. Men vem orkar, hinner....



Jag själv har ju inte heller tagit mitt ansvar tidigare, men allt som har hänt gör att jag ser världen med andra ögon helt enkelt. Och instämmer i Karins kommentar i går på bloggen. Karin, en mamma som förlorat två söner, så otroligt smärtsamt...........



Jag kan inte vänta på att någon annan tar tag i problemen, utan jag vill hjälpa till nu! Och tar risken att jag kanske befinner mig på djupt vatten.



Jag tror på det goda, att det som läker och gör helt är starkare än det som bryter ner och förstör. Att Nicklas sista plågsamma år och hans död ger kraften för det goda.....................

9: "att bara vara"

Här kommer några tankar kring våra arbetsplatser, sådant jag själv har upplevt, men även hört hur andra har det i vårt avlånga land.

I vårt "nya informationssamhället" har våra arbetsplatser blivit så komplicerade eller ska man kalla det i stället kvalificerade? Förutom själva yrket som en människa har utbildats till ska hon/han även klara av en mängd andra uppgifter som hon/han egentligen inte är så bra på. Fort ska det gå! Jag har hört att det ibland går så fort, dokument som ska läsas "skummas på ytan", vilket innebär risken att det vesäntliga missas.

Sedan ska alla kunna de olika dataprogrammen, dessutom medverka i olika grupper och utarbeta olika regelsystem m.m. alla ska vara delaktiga. Delaktighet är ju jättebra, men hur lösa det på annat vis, så att arbetstagaren inte blir för splitrad i sitt yrke? Sen undrar jag om det är så kosnadseffektivt i längden?

På tal om kostnader, om vi tänker oss en sådan komplicerad arbetsplats, dessutom slimmad, någon blir sjuk, de andra drar ett stort lass och knäar. Om inte allt ska rasa så måste man snabbt ta in personal utifrån. Det finns visserligen bemanningsföretag i mängder, (har sett på nätet) och olika professioner. Men jag undrar hur det går till rent konkret, även om personen har rätt utbildning, klarar personen att lära sig allt det andra som man ska kunna på den specifika arbetsplatsen? Eller blir personen mer börda än nytta för arbetsplatsen? Särskilt om det rör sig om att "hoppa in" på kort tid.

Mera stress:

En kollega i optikbranschen i ett mindre företag berättade för mig att de har så mycket att göra, att de är stressade, och därned även lite otrevliga mot varandra. Jag tyckte det var tråkigt med otrevligheter, men att det var ju bra att de hade mycket att göra, att affärerna går strålande. Men det konstiga var att affärerna inte var så strålande trots att det var så mycket att göra. Jag föreslåg då att alla skulle skriva upp allt de gjorde på en dag och hur lång tid saker och ting tog att göra, min kollega skulle fundera på detta, men trodde inte att tiden fanns för sådant.

Hur är det på era arbetsplatser kära läsare?

Nu kommer ett citat av Petronius Arbiten publicerat i Smålandsposten 23/11 2010:

"Vi tenderar att möta varje ny situation med att omorganisera...... en underbar metod för att skapa en illusion av framsteg medan man framkallar förvirring, ineffektivitet och dålig moral."

8: "att bara vara"

På gårdagens morgonnyheterna hörde jag att ambulansförare har en pressad arbetssituation, att de är så uttröttade och stressade att de inte hinner kontrollera bilarnas utrustning. Syrgasen tar slut. Utrustningen fungerar inte. Flera alvarliga incidenter har inträffat, även med dödlig utgång.

Vad är viktigt? Hur länge kommer vårt samhälle att fungera om man hela tiden arbetar med marginaler och "slimmar" organisationer?

Med sorg i hjärtat.......................

Idag har jag varit i domkyrkan och tänt ljus för min Nicklas och för en liten flicka som nyligen lämnat vår värld.Hennes mamma meddelade mig i går att himmelen berikats med ytterligare en ängel, att Tilda som hon heter, somnat in för alltid, lugnt och stilla.

Jag träffade den rara Tilda i juni månad under min vandring, ännu ett oskyldigt barn drabbad av cancer.

Jag tänker på Tilda och hennes familj och sänder varma kramar, och ni som läser får gärna delta genom att tända ett ljus.

7: "att bara vara"

Tack Annika för kommentaren! Ja, jag tycker också att sjukvården behöver mera resurser.

Min kära make upplyste mig om att bloggen börjar få en ny inriktning, nu när jag skriver om stress. Det kanske vore bättre att skriva detta i en annan blogg? Han undrade också vad jag egentligen vill uppnå med att skriva om stress?

Jag har funderat; jag tror inte jag vill skriva i en annan blogg för allt hör i hopp på något sätt. Och vad vill jag då uppnå? Mindre stress åt alla!!!!!!!!!!!!!!

Därmed inte sagt att jag vill på något sätt bromsa utvecklingen, eller vrida tillbaka tiden. Nej jag är säker på att vi människor kommer att lösa även detta problem. Tillsammans! Jag tror att vi behöver prata mera öppet om vår stress, och då menar jag inte att gnälla utan hitta lösningar, på varje arbetsplats.

Vi människor är anpassningsbara Vi har anpassat oss från bondesamhället till industrisamhället, och vi kommer att anpassa oss även till informationssamhället Men om alla ska fungera i detta nya samhället så måste kraven läggas på mera mänskligt nivå.

6: "att bara vara"

Kära läsare det har varit magert med kommentarer på bloggen på min tema om stress. Undrar om det är på grund av att det är ett dystert ämne? Ingen orkar ens läsa detta? Ni kanske undrar varför jag överhuvudtaget skriver om stress?

Det känns som att jag behöver förklara min drivkraft i detta ämne. Jag skriver om stress, pga. att vi förlorat Nicklas. Efter en process med sjukvården har vi fått ett erkännande att systemfel begåtts i vården, att det tog för lång tid innan Nicklas fick sin diagnos. Som ni förstår så blev det omtumlande känslor för oss att veta att Nicklas hade kanske kunnats räddats. Nu får vi aldrig tillbaka vår Nicklas, men vi kämpar för att liknande ej upprepas. Det här med systemfel innebär flera olika saker, en av dessa är stress.

De sista åren har jag sett stress på nära håll i vården, men även på andra håll i samhället. Jag liksom dras till allt som publiceras om stress. Jag känner mig berörd och vill göra något åt det hela. Så som jag har det nu kan jag bara skriva ner mina tankar i små inlägg om eländet, så som jag uppfattar det.

5 : "att bara vara"

Jag tror att varje människa bör aktivt motverka sin stress, men jag tror inte alla klarar detta, kanske pga. olika situationer i livet. Jag tror även att vi människor behöver hjälp av våra forskare, politiker och arbetsgivare om vi ska få bukt på stressen. Men på vilket sätt, hur??? I tidningar står att läsa att stressen är den största orsaken till sjukfrånvaro, är det så?

Visserligen så både skrivs och forskas det mycket om stress. Och det konstateras att det inte är bra, men sen? Inget riktigt konkret eller har jag missat något?

4: ”att bara vara”

På min vandringsväg till jobbet denna vintriga morgon, går jag förbi en trädgård där någon inte har hunnit plocka av sina äpplen? Undrar om de lever ett stressigt liv där inne?

Funderar vidare kring vår tillvaro och måste skratta lite när jag tänker på krönikan i dagens Smålandsposten, sista sidan av Fredrik Bergman. En rolig sammanfattning kring vår stress och välfärd. Funderar också varför det ständigt återkommer program på TV om vår psykiska ohälsa. I dag har man 2 program att välja på i TV2. Själv orkar jag inte se fler sådana program.

Något annat som man kan läsa om i dagens Smp. är en unik studie, där det visat sig att den trötthet som många yrkesverksamma vittnar om minskar kraftigt när man gått i pension!!!

Tänkvärt!

Men hur ska det gå för våra ungdomar som har långt till pensionen? En klok människa skrev till mig när jag yttrat min oro över vårt stressade samhälle, att hon tror att den yngre generationen inte riktigt kommer att upprepa våra misstag, utan de kommer att se, det som är nära och viktigt och som ger dem ett gott liv på ett bättre sätt än vi gör. Jag vill tro på detta.

Den här granen fick mig att tänka på julen, det är blandade känslor inför julen och alla traditioner. Nicklas älskade julen......................

3:” att bara vara”

Fortsättning/3-e inlägg på tema stress.


Är vi fria människor? Lever vi i ett fritt land? Känner vi oss fria eller sitter vi i "mental rävsax"????

Det här som kommer nu gäller inte alla, men många: Vi har inte tid att tala med varandra! Och då menar jag både på våra arbeten och privat med vänner och i våra relationer. Dessutom orkar vi, eller hinner inte föra det inre samtalet med oss själva. Vi fyller på och fyller på utifrån. Vi är konsumenter och mottagare, vi är snart genetiskt kartlagda men sammanhangen där vi kan tala om vad som finns inom oss, vad vi känner och vilka vi är, blir färre.

Hur mår våra barn???????????
I tidningar står att läsa att våra barn och tonåringar är stressade! Att självmord hos tonåringar har ökat! Ja om vi vuxna är så stressade självklart så speglas det det hela på barnen.

Vi lever i ett högt presterande kultur, i generationer har vi blivit fostrade att vi inte duger om vi inte presterar. Jag tror att vårt högteknologiska samhälle med all informationsflöde, där allt ska gå så fort, men allt tar sån tid, vilket vi har svårt att inse och acceptera, därför kommer vårt högpresterande kultur att kräva många offer.

I en rapport från Karolinska institutet 2009 står att var tredje kvinna och var fjärde man i arbetslivet känner sig stressad några dagar per vecka eller mer. Och att intensiv stress orsakar allvarliga och kostsamma problem i dagens arbetsliv.

Och hinner man då inte stressa av på fritiden så.............................

I går 20/11 ett år sedan du lämnade oss...............

Din närmaste släkt var samlad. Vi hjälpte varandra igenom denna svåra dag

Jag är tacksam att din sten var på plats till denna dag som var viktigt för oss. Din sten som din far ritat med stor omsorg och många timmars funderande.

Att se att så många har besökt din grav värmer mitt hjärta.

Du är inte glömd min son. Många saknar dig. Vi älskar dig...................................

Tack alla som på olika sätt uppmärksammat och hjälpt oss igenom denna dag.

Sista dagen........................

Kära läsare mina tankar i sviten "att bara vara" planerar jag fortsätta med nästa vecka. Just nu kretsar mina tankar enbart kring Nicklas och hans sista tid i livet. I morgon är det 1 år sedan han lämnade oss. Bilden nedan togs 8/11 2009. En av våra sista bilder där Nicklas är med.

Så i dag minns jag sista dagen med Nicklas i livet..................

Sista blicken från hans ögon.....................

Sista kramen jag fick ge..............

Så svag du var min son den här dagen men ändå så stark. Du kunde inte prata för den kraften som gick åt till detta behövde du för att andas. Men du var med oss hela tiden, du ville att vi skulle läsa högt för dig ur din bok, att vi skulle sitta nära dig, du ville att vi skulle hålla om dig. Hela dagen ville du att vi; din far, storebror och jag skulle krama dig och hålla om dig, mera än vanligt. Ändå förstod vi inte........

Vi åt en sista måltid tillsammans, du var så svag jag ville hjälpa dig med besticken, men det fick jag inte, du skulle hålla besticken själv, du åt mycket sakta. Jag satt mitt emot dig som jag alltid gjort vid vårt matbord. Du tittade på mig, länge intensivt med klar blick, din blick sa mig något jag inte förstod; som jag inte ville förstå, för jag klarade inte att förstå...........

Efter måltiden blev du så trött, din far och storebror hjälpte dig till soffan, där du ville sitta. Vid fråga om du hade ont om du ville ha smärt stillande så ville du inte ha. Den dagen tog du minimalt med smärtlindring..............

Moster ringde, vi skulle planera deras besök om en vecka, när hon hörde hur svag du var ville hon veta om du hellre ville att dom kom tidigare. Jag la ifrån mig luren och gick och frågade dig, du ville att dom skulle komma nästa dag, så det bestämde vi.

Sedan blev du så trött och ville lägga dig, din far och storebror hjälpte dig i säng, vi kramade om dig. Alla gick och la sig, jag låg på golvet bredvid din säng och lyssnade på din ansträngda andning. Jag kunde inte sova, jag läste en bok och lyssnade på dina andetag. Klockan 01.30 på natten började du ta lugna djupare andetag, jag blev glad, släckte lampan och somnade.......................

2:”att bara vara” fortsättning……….

Jag har träffat människor som har fulltecknade almanackor, där det mesta handlar om att passa tider, hinna bocka av allt som står på listan, ändå glömmer bort......Ja livet är mer än en almanacka. Men det är lätt att tappa bort det där "mer" när allt rullar på och ska vara perfekt och under kontroll. Vissa människor har "allt" och egentligen borde vara tillfreds med tillvaron, men ändå känner de sig inte riktigt nöjda, utan längtar efter det där "mer". Då befinner de sig vid ett slags avgörande eller vägskäl i livet, tror jag. Om man hinner/tillåter de tankar komma, vill säga, och inte bara skjuter undan dem.

Ja stressen är påtaglig i vår tillvaro både privat och på våra arbetsplatser. I dagens Smålandsposten stor att läsa om stressen i vården, där personalen oroar sig att inte hinna med sina arbetsuppgifter, och att de skulle missa något. (sid 8 i Smp.)

Forsättning följer..................

1:”att bara vara”

Som jag skrev i mitt inlägg2/11, kommer jag att lyfta fram/skriva om det här med vår stress. Jag har många tankar i ämnet så det blir flera inlägg som kommer att stå under rubrik "att bara vara". Jag hoppas också få era synpunkter kring ämnet kära läsare, för som vanlig människa jag är, har jag kanske uppfattat saker och ting på fel sätt. Men jag känner ett stort behov att skriva om stress, som genomsyrar hela vårt samhälle och hoppas att så många som möjligt vågar, orkar och hinner kommentera.

Jag upplever att i vår tid styrs vi mer än förut av känsla av att allting måste gå fort, ske nu. På ett sätt är vi inlåsta i nuet. Nu måste det hända. Nu måste jag göra det. Prestera mera. Men det är få verkligt viktiga saker som går fort. Det allra viktigaste i livet tar tid och växer sakta fram, som kärleken, vänskapen, skapandet......sorg tar tid.

Många människor har sagt till mig att de känner att de inte orkar med tempot och flödet som det är i dagens sammhälle. Ibland kan det vara svårt att ringa in exakt vad som är så stressande, trots att det finns många ingredienser i nutidsstressen. Överinformationen, alla val vi ska göra, allt vi ska vara för varandra och uppnå, bristen på tid till vila - det finns en mängd orsaker till att allt fler säger att tempot är för högt.

Livet har blivit ett projekt med målskrivningar och redovisningar, där nyttan och meningen med det vi gör ständigt utvärderas. Allt i livet har blivit ett projekt som vi ska lyckas med: relationer, barn, matlagning, inredning, kroppen, släkten, och jobbet...... Vi lever i en tid då förväntingar, livsmål och nyttoideal kan göra tillvaron övermäktig.................

Fortsättning följer..................

Alla Helgons....................

Den här känslosamma dikt har jag fått i dag av en människa som vill väl. Tack!

Fyra ljus för fyra själar.................Nicklas, morfar Ivan, farfar Rune, kusins kusin Hobil.

Älskade Nicklas, din sten skulle varit på plats nu. Men på grund av missförstånd dröjer det ytterligare någon vecka. Vi saknar dig mer än någonsin...............

Orkeslös, trött och huvudvärk......

Har varit min vardag en längre tid, men inte gnälla, acceptera, så är verkligheten. Men varför känner jag mig stressad av bara tanken på att det närmar sig 1 års dagen för Nicklas bortgång?

Förmodligen är det naturligt. I vår grupp ”Visommist” har detta med stress diskuterats. Alla kan säkert förstå att föräldrar som vårdar sina cancersjuka barn är otroligt stressade, om barnet sedan dör så …….
På senaste mötet ”Visommist” fick vi också lära oss att det tar tid att acceptera att ens barn har dött. Det har forskats i ämnet, bland annat fick vi reda på att det kan ta 5 – 7 år för en förälder att acceptera att ens barn har dött. Personligen kändes det befriande att veta detta då jag känt mig så stressad efter sommaren av att inte kunna acceptera.

Stress är ett hett ämne i vårt samhälle, fast ingen orkar längre diskutera detta. Jag har funderat en hel del kring detta ämne. Speciellt då på stressen i vården. Under Nicklas sjukdomstid har vi träffat många stressade läkare och annan sjukvårdspersonal. Ibland funderar jag på om situationen hade varit en annan för vår Nicklas om det var mindre stress i vården???

Jag har bestämt mig att i mån av ork börja skriva ner/lyfta fram det här med vår stress. Jag hoppas att ni som läser orkar ge mig era åsikter. Något måste göras om vi ska klara vår tillvaro….
Fortsättning följer

Till alla mammor........

Det jag kommer att beskriva här känns tungt att bära, men är ett faktum för mig.

Om ni visste hur mycket jag har ansträngt mig att göra det bästa för mina barn. Rätt mat, tillräckligt med sömn, tillräckligt med motion, lagom fördelning av innesittandet vid datorn och vistelse ute. Allt skjutsande till olika aktiviteter. Rättvis fördelning mellan skolarbete och kompisar. Och framförallt att barnen hade roligt. Men även sätta gränser på vad de fick göra och inte. Givetvis allt detta i samförstånd med barnens pappa.
Somrarna på Öland krävde noggrann planering, så att barnen fick träffa så många kompisar och sina kusiner så att de var nöjda.
Ständigt sökte jag kunskap om ”rätt” nyttig mat utan konserverings ämnen. Detta redan innan man började uppmärksamma alla E-n i media. Visst köpte jag barnmat på burk ibland, när barnen var små. Men många gånger gjorde jag barnmat/puréer av färskvaror som kött och grönsaker. Då lagade jag i större mängd som jag sedan frös in, allt för att slippa konserveringsämnen. Nicklas älskade lasange!

Barnen fick inte dricka vattnet från brunnen på vårt sommarställe förrän det var kontrollerat. Det visade sig att det fanns förhöjda värden av vissa ämnen i vattnet som eventuellt kunde vara skadligt för små barn. Jag såg till att vi blev kopplade till det vanliga vatten-nätet med godkänt vatten.

Jag tyckte det var viktigt att barnen fick sina vacciner. Då vi reste en del utomlands såg jag till att de fick vaccin som skulle räcka i många år. Barnen fick även vaccin mot ”fästingar”, ja jag ville inte ta några risker. En hemsk tanke jag får ibland är, tänk om det är all denna vaccinering som har orsakat det onda……

Ja, jag känner att jag gjort allt jag kunnat för mina barn, ändå fick min Nicklas cancer! Det känns som ett hån för mig. Nu sett i backspegeln tänker jag på alla gånger jag oroat mig i onödan när det gäller barnen. Vad hjälpte det, när man ändå inte kunde påverka något när Nicklas blev sjuk.

En bild från 2002: Nicklas fyller 10 år, vem kunde anat.............................

Att göra goda gärningar

I dag på min promenad runt Växjösjön såg jag den här vackra Björken. Bladen lyste som guld i solen. Nicklas skulle ha njutit av att se det här trädet. Vidare på min promenad började jag fundera på om jag gjort några goda gärningar i dag?

Något som glädjer mig är att jag sett i olika media att det uppmärksammats, hur viktigt det är att göra goda gärningar och att den som gör handlingen i sin tur mår bra av detta. Jag kan bara instämma! För mig är det viktigt att göra goda gärningar, helst dagligen stora och små.

Att hjälpa andra människor även de man inte känner känns otroligt bra i själen. Det är bara att följa hjärtat, att göra det på sitt eget sätt. Hela min vandring var en god gärning. En effekt av min vandring är att jag även fått kontakt med andra människor i liknande situation som min. Till de som behöver, delar jag med mig av mina erfarenheter, men jag får också mycket tillbaka. Man kan säga att vi hjälper varandra. Och som jag skrivit till flera av mina mailvänner så svarar jag alltid, men kanske inte genast, beroende på hur många mail jag fått. Men även beroende på min dagsform, ibland är det dåligt med ork.
I senaste numret av tidningen Kattis&Co nr.10 finns att läsa om min vandring och det goda jag försöker åstadkomma. Även detta har givit mig nya mailvänner. Jag hoppas att artikeln även bidrar till gåvor för insamlingen till min Nicklas minne, på Barncancerfonden, för fortsatt forskning och bekämpning av cancer. Loppiset i Ramsättra har fört insamlingen framåt. Nu funderar jag på nästa steg. Jag hoppas kunna hitta på något. Om någon har en god ide hör gärna av er. Till dess ska jag ta ett varv med bössan.

Jag är tacksam för denna fridfulla helg

Helgen som varit har jag tillbringat på Öland. Goda vänner från Island var på besök i Sverige. Min kära vän Ann ordnade (trots sitt späckade program) så att vi alla kunde träffas på Öland. Som vanligt när vi träffas känns det som att tiden har stått stilla, men samtidigt vet vi/känner vi det svåra som hänt.

Öland visade sig från bästa sidan, med soliga ljumma dagar. På vår skogspromenad hittade vi svamp.
Sen rensades svampen
För att sedan äta den med annat gott som Ann lagade till middagen
Vi pratade om allt som hänt i våra liv. Vi pratade också om dig Nicklas, Ann berättade om sista gången när ni träffades. Det var strax innan du blev sjuk, vi satt en kväll hemma hos Ann och diskuterade om månlandningen, och du Nicklas sa att du var övertygad att det inte hade hänt, att det hela var fejkat (du retades så med oss). Tack Ann för detta glada minne. Den här oskyldiga minen kunde du ha när du retades Nicklas.

Kransen är på plats....

Som vanlig det första vi gör när vi är tillbaka i Växjö är att besöka din plats Nicklas. Ibland när jag står här så kan jag inte, vill jag inte förstå att du verkligen ligger där.

Den här dagen (3/10) försöker jag ha en dialog med dig mitt älskade barn, en dialog i tanke och hjärta. Jag berättar för dig om loppiset, du skulle gillat detta. Vet du att flera människor i byn har sagt till mig att de var tacksamma att de fick chansen att medverka i vårt loppis, att få vara delaktiga i denna insamling för forskningen, samhället, livet, för att hedra dig.....

Reportage från Ramsättra Byaloppis!

Nu är det efteråt. Det är nu tredje dagen sedan vårt loppis. Loppiset har fyllt mitt hjärta med kärlek till bräden. Tänk att människor ställer upp så osjälviskt för en god sak, och bidrar med sådan entusiasm, men även med sin tid. Alla vet ju hur dyrbar vår tid är! Men kära vänner/bybor här ställde ni upp utan att tveka. Med er handling hedrade ni min Nicklas, vår hela familj, men även er själva genom att medverka i detta projekt. Och kära vänner det har gått över förväntan. Loppiset inbringade hela 8712:- helt fantastiskt!!!!! Och Pias (Pia kallas numera för tomtemor) Tomtestuga inbringade 667:- !!!!!!!!
Totalt 9379:- härliga slantar för barncancerforskning!!!! Hjärtligt tack till alla!!!!

Stort tack till vädergudarna som var med oss!
Uppstart!
Här får vi vetekransarna av Rosita på konditoriet.
ICA chefen Mattias sponsrade med kaffe, mjölk, socker, saft, muggar….
Så här såg vår kaffeservering ut. Det var självservering och det fungerade jättebra!
Sen blev det lite molnigt och även lite kyligt, men vad gjorde det, affärerna gick strålande!


Nu följer liten bildkavalkad:
På bygatan utanför Tomtestugan satt ”Ulla-Bella”!

I Tomtestugan serverades äppelkaka, gammaldags glögg med sting och rårörd jordgubbsaft till barnen. Allt detta hemmagjort av Pia (tomtemor).